Jag läste nånstans att Enid älskade djur, men fick inte ha några egna djur som barn, och att hon hade sedan en massa djur som vuxen, det såg man inte i filmen. Bara att hon åt upp barnens kanin... Starka (?) kvinnor har det inte lätt idag heller. Klimakteriehäxan, en av otaliga översättare, gillade inte filmen alls.
04 januari 2012
Till Enid Blytons försvar
Jag såg filmen om Enid Blytons liv hos min dottern. Enid hade det nog tufft som en skapande kvinna, de flesta har fått sluta att skriva i hennes situation, eller inte skaffa familj. Hon hade ju massa obearbetade känslor... ändå gjorde hon samma sak mot sina egna barn. Men det var inte "inne" att prata om känslor på den tiden, barnen skulle bara tystas... ingen ovanlig familj på den tiden.
Jag läste nånstans att Enid älskade djur, men fick inte ha några egna djur som barn, och att hon hade sedan en massa djur som vuxen, det såg man inte i filmen. Bara att hon åt upp barnens kanin... Starka (?) kvinnor har det inte lätt idag heller. Klimakteriehäxan, en av otaliga översättare, gillade inte filmen alls.
Jag läste nånstans att Enid älskade djur, men fick inte ha några egna djur som barn, och att hon hade sedan en massa djur som vuxen, det såg man inte i filmen. Bara att hon åt upp barnens kanin... Starka (?) kvinnor har det inte lätt idag heller. Klimakteriehäxan, en av otaliga översättare, gillade inte filmen alls.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
11 kommentarer:
En del tycker kanske att hon skrev banala böcker, men som ivrig fem läsare i barndomen vill jag ändå påpeka att hon valde en flicka som drivande,stark kraft i gänget. George (eller Georgina som hon eg. heter)var min favorit och jag känner lite som så att den karaktären avslöjar en ev. längtan hos författaren själv om självständighet och större genus frihet. Lite som Lindgrens Pippi. Om en bok bedöms utifrån den tid den skrevs i så är dessa böcker ett friskt inslag precis som Kitty -böckerna var.
Metronyx, hennes genus-tänk var ok, som du säger, flickorna protesterade mot den tidens regler. Enid hade med personer från olika nationaliteter, barnen umgicks med människor från olika samhällsklasser. Jag misstänker att många inte läste böckerna till slut, för många zigenare-barn visade sig vara riktiga hjältar i slutet av böckerna...
Det kanske var tidsenligt, men utifrån filmen så kunde jag inte låta bli att tycka lite illa om Enid.
Jag har inte läst några av hennes böcker, pojkvännen läste dock många Fem-böcker. Själv var jag Kitty-läsare.
Hundöra, filmen visade inget gott om Enid, det var nog någon av döttrarna som stått bakom manuset... Det var inte lätt att vara barn på den tiden, tyst och osynlig skulle man vara. Inte var det vanligt med skapande arbetande kvinnor heller. Mycket ensidig bild av henne, och många obearbetade problem Enid hade, men på den tiden skulle man tiga... speciellt barn.
"Döm inte någon förrän du gått en mil i hans mockasiner!" Det brukar vara en god tumregel...
Znogge, en bra tumregel.
Åt upp barnens kanin, det lät inget vidare...Tur att man inte behöver gilla författaren som person, räcker att man gillar böckerna. Ibland kan det ju också vara tvärtom...Ska väl tillägga att jag inte sett filmen.
Jag råkade radera din kommentar på min topplista för 2011 på http://emmasboktips.blogspot.com. Det var ett rent misstag beroende på min klumpighet och du är mycket välkommen att kommentera igen! Kul att hitta din blogg också!
Anna, det var krigstider, alla åt allt, men märkligt ändå med våra ögon sett. Jo, alla deckarförfattare mödrar inte heller, man kanske inte ska dra så många paralleller...
Emma, ok
Det går aldrig att få den verkligt sanna bilden av Enid. Så klart är filmen delvis sann, men kanske mest ur hennes barns perspektiv. Såg också det där med att hon hade så många djur, men att i filmen visades nästan bara kaninerna. Hur som helst så tycker jag fortfarande att hennes bokproduktion är fantastisk och att jag älskar hennes böcker, som fick mig att hitta läsandets värld!
Monika Häägg, jo, filmen var mycket ur hennes barns perspektiv, men det var inte alltid roligt att vara barn på den tiden. Man får hålla isär författare och verk; deckarförfattare dödar ju inte ;)
Skicka en kommentar