Kärlek och stålull

Kärlek och stålull : om att växa upp med en utvecklingsstörd mamma av Lisbeth Pipping berättar om att växa upp i ständig rädsla och hunger, om vuxnas svek. Hackkyckling i skolan, men värst var nog läraren. Lilla Lisbeth som kallas för Lösset även av läraren. De som plågar sätter upp reglerna att inte få skvallra. I vuxen ålder kan Lisbeth förlåta och se sina plågoandar i ögonen. De värsta mobbarna inser att de har gjort fel, fast först i vuxen ålder, när de själva har blivit föräldrar.

Några räddande änglar hade Lisbeth; en bra lärare och sommarhemmet, som blev en fristad där man fick sova i lakan och äta sig mätt och höra att man var bra. Familjen fick inte mycket hjälp. Det var på "mode" på den tiden att inte kränka mamman. Men barnen då? Som var smutsiga utan mat? Socialtjänsttanten konstaterar bara att de tysta flickorna är väluppfostrade. Som Lisbeth Pipping skriver så fanns det 52 olika socialsekreterare som skriver anteckningar i socialförvaltningens journaler! Hon funderar över "varför man för anteckningar, vad ska man ha dem till?" Pipping frågar varför man skrev om man inte gjorde något! Lisbeth fick ett bra liv som vuxen: "Tittar man bara bakåt går man med ryggen mot livet och missar allt livet har att ge."