Om icke vetekornet av Ngũgĩ wa Thiong'o

Om icke vetekornet (1967) av Ngũgĩ wa Thiong'o är hans tidiga tredje bok, han har skrivit flitigt under femtio år. Denna innehåller olika berättelser från tiden för Kenyas frihetskamp under 1950-talet. Boken innehåller fristående berättelser. Den röda tråden  handlar om glidningen mellan individ och kollektiv och en tidsmässig glidning mellan nuet och den antikoloniala kampen. Kenya utropade sig självständigt 1963.

Det är inte självklart att man uppskattar varandra bara för att man tillhör samma klan eller kämpar för samma sak, motsättningar finns. Indier bor i Kenya också. Vissa bunkrar mat och säljer när torrperionen kommer. Jag känner igen det mustiga sättet att uttrycka sig från mina gamla släktingar på landet. Den tysta Mugo som hade lett en hungerstrejk i ett brittiskt koncentrationsläger under självständighetskampen återkommer i berättelserna. Han blir tillfrågad att hålla tal under ceremonierna till minne av dem som dog under kampen för självständigheten. Mugo förstår inte varför just han, men många ser honom som en hjälte. Han höll tyst om sin ed.

Undantagstillstånd i Kenya, krig, vardag, kärlek. Kan Gikonyo förlåta Mumbi som inte kunde vänta på honom sex år under fångenskap utan födde en annan mans barn? Hur påverkas de svartas liv av vitas närvaro? Jag blir lite nyfiken på att läsa Rudyard Kipling (1865-1936 i Bombay i Indien) som hade den tidens positiva syn på det Brittiska Imperiets utveckling, han var väl de vitas idol. Nobelpris fick han. Karen Blixen (1885-1962) levde i Kenya och drev kaffefarm (1914-1931). De vita har blivit rika på de svartas arbete, men det var inte lätt att ändra. Ngũgĩ wa Thiong'o är intressant läsning när man får se och försöka allt så nära från svartas sida.

Trevligt av Modernista ge ut dessa nyöversättningar böcker igen. Om icke vetekornet (A Grain of Wheat 1967) kom ut 1982 på svenska med Torsten Hansons översättning och nu med ett nyskrivet förord av litteraturvetaren Stefan Helgesson.