hur utplånar man universum

Alkemistens dotter av Carl Michael Edenborg berättar om Rebis Aurora Drakenstierna som redan som 13-åring får överta sin fars livsverk i slutet av 1700-talet. Det märks att Edenborg inte är helt obekant med ämnet, hans doktorsavhandling heter Alkemins skam. Jag börjar tänka på Carina Burman som också är väldigt beläst och nu skriver både historiska romaner och deckare.

Drakenstiernornas släktmotto "Endast för mycket är tillräckligt" verkar sympatiskt, i början i alla fall. Ingen litent uppgift Rebis fick av sin far, hon skulle utplåna universum. Att skapa liv var inte hennes uppgift.   Hon studerar och arbetar hårt, reser, ibland förklädd till man. Rebis får lära sig att daggsalt inte får glas att spricka, filosofernas dagg som faller från stjärnorna. Resten får hon  ta reda på själv, för tant Marianne kan inte mer, men det gör onkel Diedrich i Berlin. Att nå fram till De vises sten är en barnlek för honom. Moster Ulrika hade känt Rebis mor som dog när hon föddes.

Under sin vandring upptäckte Rebis att de allra fattigaste ofta var de allra mest givmilda, de rika behandlade henne bryskt, spottade efter henne. Den fattige poeten och feministen Thomas Thorilds fru Gustava badar Rebis och ge henne rena kläder och mat. Thorilds berättar om sina favoritfilosofer  Descartes, Spinoza, Leibniz och La Mettrie för Rebis som hungrar efter mer kunskap. Världen kanske inte är så ond, eller? Inte med Andreas i alla fall. Bara en jungfru kan slutföra uppdraget.