samtida George Sand à la 1869

Bernhard Elis Malmströms Samlade skrifter. Litteraturhistoriska afhandlingar 1869 skriver han om George Sand (pseudonym för Amantine-Lucile-Aurore Dudevant 1804 - 1876):

"En bland hufvudfigurerna i denna nya romantik är den beryktade, ja vanryktade George Sand. Det är säkert ingen bland våra läsare som icke vet, att ej blott å religionens och moralens utan äfven å konstens vägnar bannstrålen för längesedan blifvit slungad mot detta caput sacrum. Vi, som icke älska hierarkier, akta ej heller bannstrålar mycket: derföre hafva vi vågat att göra bekantskap med den exkommunicerade kättaren, och i honom funnit - hvad de flesta stora kättare varit - en ädel, oförfärad, excentrisk entusiast, som med all sin oregelbundenhet är vida intressantare än mängden af de bornerade, obetydliga, allmänt erkända och firade talanger, som oförargligt och sedesamt trampa den breda stråkväg, hvilken säges för så särdeles godt pris leda till odödligheten.

Det är endast tretton år sedan George Sand första gången uppträdde i den litterära verlden med sin första roman. Den är ju icke okänd i vårt fädernesland? Den, såväl som alla de följande trettio volymerna, och derutöfver, som innehålla resultaterna af vår förf:s outtröttliga verksamhet, måste naturligtvis vara lästa och begrundade bland ett folk, der förf:s dom redan för längesedan blifvit så oåterkalleligen afkunnad, att man numera knappt hörer talas om honom oftare än det händelsevis blir fråga om de moraliska sjelfspillningar, för hvilkas förförelser man ska akta ungdomen och de enfaldiga.

Man vet att äktenskapet är den stora samhällsfråga, som George Sand företrädesvis kastat sig öfver med sitt vulkaniska snilles eld. Man vet ju äfven att han, eller rättare hon, sjelf en äktenskapsbryterska, nu uppträder såsom en osedlighetens prestinna med en fräckhet utan gräns, med en öfvertalelse utan like. Men är denna fördom - och tyvärr! många bland våra domar äro fördomar - icke möjligen alldeles falsk? Hafva vi noga pröfvat, innan vi fördömt? Hafva vi icke kastat stenen mot en underbar sierska, när vi trodde oss drabba en oförskämd hetär? Är det ej en möjlighet att vi misskänt, att vi ytligt och ofullständigt fattat henne?"