Mina eftermiddagar med Margueritte

Eftermiddagarna med Margueritte (La tête en friche) av Marie-Sabine Roger är en fransk feel-good-bok om vänskap med den medelålders knappt läskunniga Germain och Margueritte, som har doktorsgrad och är pensionär. De har levt i totalt olika världar men har stor respekt för varandra. Respekt har oäktingen Germain inte fått uppleva, minst från sin mor. Margueritte är ensam, men inte längre. Nu räknar de duvor tillsammans och hjälper varandra att växa. 
"Hon förklarade för mig att läsa, det börjar med att lyssna. Jag skulle snarare ha tänkt, just genom att läsa. Men hon sa: nej, nej, tro inte det Germain! För att få småbarn att tycka om att läsa, måste man läsa högt för dem."

 "När man som jag inte är uppfostrad, då kan ni inte veta hur svårt det är med läsning. Man läser ett ord, det är bra, man förstår det och nästa också och det tredje med lite tur. Man fortsätter ända till fingerspetsarna, åtta, nio, tio, tolv, ända till toppen. Men när man är där har man kommit långt! För trots att man vill sätta ihop allt, är det omöjligt för orden blir huller om buller, som en näve bultar och muttrar i en låda. För människor som kan, för dem är det lätt. Femton ord eller tjugo ord, det gör dem inte rädda, det kallas en mening. För mig var det länge något helt annat. Jag kunde läsa så klart, eftersom jag kunde bokstäverna. Problemet var betydelsen. En bok, det var som en råttfälla för min stolthet, en jävla hycklande sak som verkade ofarlig att titta på, så där."