Genusperspektiv på västerländska klassiker

hittade jag på biblioteket och blev nyfiken på frågor boken ställer: Hur konstrueras kvinnligt och manligt i litteraturen? Vad finns det för samband mellan kön och läsvanor? Hur har materiella villkor påverkat mäns och kvinnors möjlighet att bli författare i ett historiskt perspektiv? Och vems litteraturhistoria är det egentligen som vi läser? Från Sapfos lyrik till Henrik Ibsens Ett dockhem.
Att vara en akademisk läsare är man antingen kritisk, rationell och maskulin - eller mottaglig, emotionell och feminin, skriver Rita Felski.

Man har flera decennier lyft fram kvinnor och hittat bortglömda verk, kvinnosynen i manliga författarskap granskas, man har skrivit kvinnornas litteraturhistoria. Med vita heterosexuella kvinnor. Argonauterna av Maggie Nelson lyfte också det problemet. Kan man representera alla kvinnor, ha någon gemensam kanon?

Romantisk litteratur med de mest berömda Don Quijote och Madame Bovary är intressant ur genusperspektiv. Cervantes som gör narr av Don Quijotes kärlek till riddarromantiken, en stark koppling mellan den gamla och den nya litteraturen. Är Emma bara en uttråkad och frustrerad hemmafru som slukar kärleksromaner som valium? Varför är Emma Bovary vår populäraste bild av den kvinnliga läsaren?

Feministisk perspektiv på Dostojevskijs Brott och straff har Nina Pelikan Strauss skrivit om, mycket strereotypt manligt och kvinnligt. Men det finns scener som  identifierar sig med kvinnor och realiserar feministiska framtidsförhoppningar för båda könen.

Valerie Traub skriver Kön och sexualitet hos Shakespeare, tragerin börjar när döttrarna och hustruarna inte längre agerar efter fäders önskningar. Marilyn French skrev Manligt och kvinnligt i Shakespeares diktning 1981.

Emily Dickinsons dikter om äktenskap har Elizabeth Maddock Dillon funderat på.