Timmarna av Michael Cunningham

"Hon kommer fram till Queen's Road och vänder tillbaka hemåt, medan hon tänker på Vanessa, på avknipsade blommor i skålar med vatten." (sid 86)

Ett stycke som finns med i Mrs Dalloway av Woolf:

"Sally's power was amazing, her gift, her personality. There was her way with flowers, for instance. At Bourton they always had stiff little vases all the way down the table. Sally went out, picked hollyhocks, dahlias - all sort of flowers that had never been senn together - cut their heads off, and made them swim on the top of water in bowls. The effect was extraordinary - coming in to dinner in the sunset."

Timmarna av Michael Cunningham är en autofiktion om en dag i tre olika kvinnors liv;
En av dem är författarinnan Virginia Woolf, som en morgon 1923 håller på att skriva sin nya roman: Mrs Dalloway sade att hon skulle köpa blommorna själv. Hon skriver intensivt i ett par timmar innan hon lägger ifrån sig pennan. Huvudvärken ligger hela tiden på lur, den som kan växa tills allt blir ett bländande sken och hon börjar höra röster.

Den andra kvinnan är förlagsredaktören Clarissa Vaughan, som en morgon 1998 i New York går ut för att köpa blommor till festen som hon på kvällen ska ha för sin vän Richard. Båda kvinnorna  reflekterar över sina liv. Den tredje kvinnan är hemmafrun Laura  som en morgon 1949 i en av Los Angeles förorter börjar läsa Mrs Dalloway. Hon blir så gripen av romanen att hon försummar sin mans födelsedag. Hon börjar ifrågasätta sitt äktenskap och sitt liv. Även i filmen vävs dessa kvinnors liv in i varandra på ett mästerligt sätt.

Författaren Michael Cunningham har gjort bra research om Virginia Woolfs liv och författande. Själv är jag inte så förtjust i autofiktion, vill alltid gå till källan och läsa originalet. Woolf har varit väldigt produktiv, men mycket fokus läggs på de sista timmarna i hennes liv.

Flickorna har hittat en död fågel.
   "Vi måste ha begravning", säger Angelina glatt. "Då ska jag sjunga."
   "Den lever fortfarande", biter Quentin av.
   Gud välsigne dig, Quentin, tänker Virginia. Kommer det att bli du som en dag håller mig i handen och vakar över mitt sista andetag medan allla andra i tysthet repeterar talen de ska hålla vid minnesgudtjänsten?  (sid 120)

 Kulturkollo ska diskutera boken på måndag.