Den gula tapeten av Charlotte Perkins Gilman

Hon har just fött deras barn. Hennes nedstämdhet efter födseln kallar maken »hysteri«. Han är läkare och hyr vindsvåningen av ett gammalt hus på landet. Här ska hon bara vila - förbjuden att lämna sitt rum, inte träffa andra, inte ens sitt barn som har en sköterska. I stället för att bli bättre börjar hon hallucinera och föreställer sig själv krypa tillsammans med andra kvinnor bakom rummets gula tapet. Och i hemlighet skriver hon om sina tankar och erfarenheter. Berättelsen påminner mig om min faster som hade en olycklig kärlek, dödsfall, och hon fick inte göra något, inte handarbeta, inte läsa, hon blev kvar på mentalsjukhuset hela livet, det var ungefär efter andra världskriget.

Den gula tapeten [The Yellow Wallpaper 1892] av Charlotte Perkins Gilman (1860 - 1935) väcker frågor om makt och maktlöshet, om familj och könsroller, om över- och underordning, om normalitet och avvikelse, om galenskap och frihet. Det är en suggestiv skildring av att glida in i en psykos, och det är svårt att värja sig mot känslan av växande katastrof och hotande undergång. Efter hand växer emellertid något annat fram, något mer än en skakande sjukdomsbeskrivning.