Soluppgång över strandpromenaden av Jenny Colgan

Soluppgång över strandpromenaden (2022) av Jenny Colgan berättar Marisa som inte kan förstå hur andra kan gå vidare med sina liv så snabbt, när hon fortfarande kämpar med sorgen efter hennes älskade morfar. Att förlora en morförälder borde ju vara det mest naturliga i världen, så varför tar hon det så hårt? Hon tar sin tillflykt till den lilla tidvattenön Mount Polbearne, vid foten av Cornwall. Hon behöver vara ifred och tänker enbart ägna sig åt jobbet som registrator. Samtidigt som hon hanterar andras födslar, bröllop och dödsfall, isolerar hon sig allt mer från andra.
Men att bli lämnad i fred visar sig inte helt lätt. Det ständiga klinkandet från hennes granne, en rysk pianolärare, tränger igenom väggen. Hon lyckas inte heller undkomma öbornas ihärdiga arbete med att försöka rädda det lokala bageriet från att slå igen. Kan den livliga gemenskapen i det lilla samhället, hjälpa Marissa att hitta tillbaka till glädjen, där på den lilla ön vid världens ände?
Hur ska hon bli frisk från sin agorafobi och panikattacker. Hur länge kan hon sköta sitt jobb hemifrån och handla på nätet.  Colgan gör trovärdig beskrivning och ger förståelse.

  "Det var det enklaste stället att vara på, tänkte hon, när hon glömde sig i det lilla fönsterlösa badrummet. Det var kaklat i en väldigt behagligt hotellstil som hon gillade, som om hon var på semester nånstans - vilket hon antog var poängen - och handdukstorken värmde upp hela rummet. Eftersom det inte fanns något fönster var det som en mysig kokong, avskuret från resten av världen. Det kändes tryggt. Hon tände ett ljus medan varmvattnet fyllde badkaret, och slog i alldeles för mycket badskum. Hon tog sin bok, men läste inte i den. I stället klev hon ner i vattnet - trots att det var alldeles för varmt - och satte sig med händerna runt knäna och lät stora, salta tårar rinna nerför kinderna." (sid 99)