Gata för gata växer glömskans städer. Tiden finns snart bara i vad den lämnar efter sig. Vänner och förtrogna har fallit ifrån, en efter en. Utanför lägenhetens fönster mörknar byggnaderna, träden, himlen. Och på tv löser kommissarie Wallander sitt sista fall. Nutid och dåtid.
När jag skriver det här
är du troligen på väg med tåg till München
från ett Krakow överfyllt av flyktingar.
När jag skriver det här
störtar en teaterbyggnad samman i Mariupol
över hundratals skyddssökande.
Att skriva, att skrika,
bara en bokstav skiljer dem åt.
Också tragedier har ett slut,
men kan fred bli något annat än ett nederlag?
Kan friheten dö och återuppstå,
stiga upp ur skyddsrummen,
lösgjord ur ett rekviem i D-moll, dödens tonart?
Mars 2022 Bernur har läst: HÄR.
4 kommentarer:
Fin dikt. Tack för den. Jag har nog aldrig läst Gunnar Harding. Ytterligare en författare att undersöka.
Gunnar Harding har varit ganska produktiv, med i Samfundet De Nio, har skrivit litterära böcker om Coleridge, Wordsworth, Shelley, Lord Byron, Keats, mm
En fin dikt. Har aldrig läst Gunnar Harding men han verkar vara intressant.
Znogge, Gunnar Harding är ju väldigt beläst och berest, skrivit olika sorters texter.
Skicka en kommentar