Båthuset (Naustet 1989) av Jon Fosse.
På sitt vindsrum i föräldrahemmet sitter berättaren och skriver ned de händelser som utspelats under den gångna sommaren. Hans bäste barndomsvän har varit på besök i hembygden. Men en oförlöst svartsjukeepisod från tonåren har hela tiden stått emellan dem och blossar upp på nytt. Vad som hänt är - på ytan - inte särskilt mycket. Men han vet att den en gång möjliga fristaden i livet, med dess drömmar om närhet och konstnärskap, nu är ouppnåelig.
"Knuten ser på båthuset och han säger att det är konstigt med det där båthuset. Hans fru svarar inte. Knuten säger att det inte var så illa att gå till konsum som han föreställt sig, och hans fru säger att nu får han sluta upp med att tjata om hur han gruvar sig för allt, hur besvärad han är över att möta gamla bekanta, om det är så att han gruvar sig för allt, varför ville han då på semester hit, va, då kunde de väl ha hittat på nåt annat att göra under semestern, eller hur, säger hon, och Knuten svarar inte, fortsätter att gå, och när de kommit hem går hans fru in, döttrarna blir kvar ute, och Knuten sätter sig vid trädgårdsbordet, han sitter och ser ut över fjorden, det är fin sommareftermiddag" (sid 104)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar