En bal i societeten av Anne Charlotte Leffler

En bal i societeten (1882) av Anne Charlotte Leffler.
Anne Charlotte Leffler stod på sin tid i centrum för det litterära intresset i Sverige och konkurrerade under många år framgångsrikt med Strindberg om kritikens och publikens gunst. Hennes prosa och teaterstycken väckte stort uppseende genom sina efter dåtida mått djärva motivval och radikala idéinnehåll. Mot slutet av 1800-talet var hon en författarinna med europeisk ryktbarhet. Hennes skådespel uppfördes flitigt både i Sverige och utomlands, och hennes romaner och noveller översattes till ett tiotal språk. Anne Charlotte Lefflers verk bjuder inte bara på kulturhistoriskt intressanta inblickar i ett avlägset tidsskede. Där hon når som högst har hon utöver en klar, distinkt prosastil också en träffsäker blick för miljöer och en psykologisk insikt som präglas av varm medkänsla med överaxeln sedda livsöden.

Hon ser blyg ut, men hon för sig dock mycket lugnt och yttrar sig med en säkerhet och sjelfständighet som förvånar. Hon talar ej mycket, men hvad hon säger är som komme det från en annan verld än den, som omger henne. Herrarne bli ibland svarslösa och börja nästan misstänka, att det spirar en blåstrumpa i denna blyga knopp — eller också är det moderns pietistiska idéer, som gå igen. (sid 31)

»Kapten har dansat hela kvällen.»
»Ack, med oss män är det en helt annan sak.» »Jag förstår inte hvarför det skulle vara en annan sak», sade hon med litet osäker röst. Cecilias och Aurores föraktliga yttranden om männen i allmänhet, och den scen hon nyss hade bevittnat ute i matsalen hade börjat göra henne beklämd och ängslig; hennes hjärta sammanpressades af en dunkel förnimmelse af att hon var omgifven af hemlighetsfulla faror, för hvilka hon ej visste hur hon skulle skydda sig.
»Därför att våra naturer äro så olika», svarade Lagerskiöld på hennes fråga. »Och därför att vi kastas tidigt ut i verlden med alla dess frestelser under det ni stanna hemma hos föräldrarna och skyddas och aktas på alt sätt. Om jag skulle gifta mig, så fordrar jag att min hustru ej skulle älskat någon annan före mig; men hon får inte fordra det samma af mig.»  (sid 61)

"Möbleringen kunde ej sägas vara smakfull — den var omodärn, men ej antik. En tämligen smal dubbelsäng af mahogny, som stod ihopskjuten om dagarna, två lavoarer med lock, en enkel yllematta öfverkorsad med ljusgrå gångmattor, tunna, hvita gardiner för fönstren, en liten obetydlig byrå med spegel, en stor soffa öfverklädd med ett randigt bomullsöfverdrag och i hörnen broderade dynor med omöjliga blommor, förfärdigade af statsrådinnans flickvänner och omsorgsfullt öfvertäckta med hvita, virkade lappar. Framför soffan ett rundt bord och ett par armstolar med raka, höga ryggar, vid fönstret en symaskin." (sid 71)   Flera smakbitar: HÄR.