Jag är anglofil och biblioman, har överdrivet intresse för att samla och äga böcker, läser, fotograferar, periodvis läsare; läser olika mycket olika böcker. Min barndomsdröm om ett eget bibliotek är uppfylld, är gift med en bokläsare som älskar Fantomen. Som mormor och farmor läser jag även barnböcker. Jag mår bra av att omges av böcker, att vara beroende av böcker måste vara det nyttigaste beroendet. Litteraturbanken. My own photos.

Leta i den här bloggen:

05 december 2024

Önskeleken av Meg Shaffer

Önskeleken (The Wishing Game 2024) av Meg Shaffer Modernista. En gripande roman som tar sig an svåra teman som övergrepp och förtryck i relationer, föräldralöshet, föräldrar som inte räcker till, ensamhet och missbruk, men gör det på ett uppslukande och upplyftande sätt.

Lucy Hart vet hur det är att växa upp under svåra förhållanden och utan föräldrars kärlek. Som barn sökte hon alltid tröst i böckernas värld – framför allt i Jack Mastersons Klockön-serie. Nu är hon tjugosex, arbetar som lärarassistent och delar med sig av sin passion för läsning till sina elever. Hennes favorit är den sjuårige, föräldralöse Christopher Lamb. Lucys högsta önskan hade varit att få ta hand om honom även utanför skolan.
     En dag tillkännager Jack Masterson att han till sist skrivit en ny Klockön-bok, något Lucy knappt längre vågat hoppas på. Boken kommer dock bara att tryckas i ett enda exemplar, och en tävling kommer att hållas i Mastersons hem – det riktiga Klockön. Lucy är en av fyra personer som valts ut för att tävla om boken.
     Hon ställs nu mot ett par skoningslösa boksamlare och möter även Hugo Reese, Klockön-seriens svårmodige illustratör. I bakgrunden planerar Masterson den ultimata twisten – något som kan komma att förändra Lucys liv för alltid. I översättning av Jessica Hallén.

    "Den verkliga världen är för dyr. Och du kan inte säga annat än att jag har gjort en del jäkligt bra grejer efter att du stack." Det var sant. Efter att Piper gjort slut med honom hade han börjat måla landskapsbilder från Klockön – hjorden med fläckiga hjortar, månen som speglades i havet, fyren, den övergivna parken… alltsammans i olika nyanser av vattenfärgsgrått, hjärtesorgens färg. De där abstrakta landskapsmålningarna drog för första gången i Hugos liv till sig uppmärksamhet från en bredare konstpublik. Folk över arton kände äntligen igen hans namn. Så varför hoppades han, mot alla odds, att Jack hade börjat skriva igen? Saknade han verkligen att måla sjörövarskepp och borgar och barn på väg uppför en hemlig trappa till månen?
    Kanske lite.
   "Jag har två saker att berätta. Ett – du snackar en massa skit – och två…"
(sid 37)

Inga kommentarer: