Den blå timmen är Paula Hawkins

Den blå timmen (The Blue Hour 2025) av Paula Hawkins Modernista.
Vanessa Chapman är en numera avliden men mycket känd konstnär vars verk ställs ut på Tate Modern i London. När en forensisk antropolog kontaktar museet och säger att en av skulpturerna innehåller ett människoben, påbörjas en utredning.
    James Becker jobbar för stiftelsen Fairburn Foundation som lånat ut Chapmans verk till Tate Modern, och han får i uppdrag att resa till konstnärens hem på en ö utanför den skotska kusten. Den vindpinade ön Eris nås bara tolv timmar om dygnet när tidvattnet är lågt. Det är en karg och mytomspunnen plats, känd för sitt magiska ljus. Men det är också en farlig plats. Människor som bott här har försvunnit spårlöst, däribland Vanessas make Julian.
    Vanessas vän Grace bor kvar på ön, men känner sig bara trygg nog att sova när den är avskuren från omvärlden. Efter ett visst motstånd går hon med på att ta emot Becker. Tillsammans påbörjar de det omfattande arbetet med att gå igenom Vanessa Chapmans kvarlåtenskap – och kommer snart farligt nära öns mörka hemligheter.

"Den får blodet att svalla, tidvattnets dragningskraft, väcker henne mitt i svarta natten. Alla år på Eris Island – fler än tjugo vid det här laget – har gjort Grace tidvattenstyrd. Besatt, en sann mångalning! Styrd av månen. Hon sover inte längre när det är lågvatten, kan bara vila när havet skiljer henne från land.
    När hon vet att ingen kan smyga sig på.
    Eris är egentligen inte någon ö. Precis som Grace formas den av tidvattnet. En nästan-ö, förenad med fastlandet genom en smal landtunga, dryga kilometern lång. Under tolv av dygnets timmar, i två sextimmarsperioder, är den där landremsan framkomlig till fots eller med fordon. Vid högvatten är ön Eris onåbar. Om det, som i dag, är ebb halv sju på morgonen, kan man tryggt ta sig över vägbanken mellan omkring halv fyra och halv tio.
     Så mitt i svarta natten vaknar Grace. Hon tänder i braskaminen i köket och lagar gröt" (sid 28)