Våra främlingar (Our strangers) av Lydia Davis, en ny bekantskap, känd för sina noveller, som ibland inte är längre än några meningar. Efter att ha varit verksam som författare i närmare 40 år tilldelades hon hösten 2013 det anrika brittiska Man Booker Prize, med ett internationellt genombrott som följd. Hennes berättelser lyckas främmandegöra vardagliga ting och företeelser med en nästintill prosalyrisk fragmentarisk ton, aldrig utan subtil humor.
Lätt komiska och synnerligen problematiska episoder länkar samman de få invånarna i en liten by i New England. Våra främlingar är en rättfram betraktelse av hur alla hör samman med sin nästa även om de skiljer sig åt, och trots närheten till varandra är totala främlingar.
Hur mycket tid och pengar vi än lägger ner på att skapa det perfekta livet i det perfekta hemmet, så kan vi inte välja en sak som är absolut avgörande för hur vårt liv gestaltas. Vi kan inte välja våra gravar.
"I lägenheten mittemot min där jag bodde några år senare, högst upp i ett annat hus i samma stad, bodde jag granne med en miss McAdams. Hon levde ensam med sin grå pudel. Pudeln väsnades mycket och hade för vana att springa runt hörnet på terrassen för att skälla på mig. Miss McAdams älskade sin hund ömt. När vi åkte upp och ned i hissen tillsammans talade hon med hunden istället för mig, eller så kunde hon inte tala med mig på något annat sätt än genom hunden." (sid 19)
2 kommentarer:
Ny för mig.
Det låter lite speciellt att man är nära sin nästa även om man är främlingar. Låter lite komplicerat men vem vet...
Znogge, vissa talar genom barnen, andra genom hunden...?
Skicka en kommentar