Maurice (1914) av Edward Morgan Forster (1879-1970) ville han inte ge ut under sin livstid. Han var tonåring när Oscar Wilde dömdes till straffarbete för otukt. Fortfarande efter 100 år finns det många länder där publicering av boken inte skulle ses med blida ögon.
En utvecklingsroman av en pojke till man, tidsskildring från övre medelklassmiljö, med antal tidsmarkörer som visar att händelserna var för hundra år sedan, men inte störande. Känslorna är sig lika än idag, fast förhoppningsvis utan rädsla och förakt. Foster säger att boken inte är självbiografisk utan en saga.
Den faderlösa Maurice Hall får en lektion om livet och dess uppkomst av sin gamla lärare, men ingenting stämmer för honom, något är fel. I Cambridge träffar Maurice den stilige Clive Durham. De unga männen har starka tankar om religion, säger emot familjen och följer inte med till kyrkan. Men med kärlek är de mer osäkra, enligt konventioner är det ju det mest syndiga. Den unga osäkra kärleken beskrivs fint. Vänskapen och kärleken med platonisk återhållsamhet fortsätter, bådas familjer umgås, arvingar diskuteras. Men när "kärleken flyr blir den ihågkommen inte som kärlek utan som något annat."
Maurice lever ensam och praktiserar en sträng självdisciplin. Punktlighet, hövlighet, fosterlandskärlek. Han känner sig död: "Vad är det för mening med att lägga pengar på hög, äta och spela spel?" Det var det enda han gjorde. Maurice vill ha hjälp med att bota sin dragning till unga män, men kan
inte rådfråga husläkaren som anser att dessa är "sedeslösa uslingar av
Oscar Wildes sort". Maurice träffar Alec, boken får ett lyckligt slut för de inblandade. Forster skriver i sitt slutord 1960 att han har trott att kunskap skulle medföra förståelse.
