Strömavbrottets barn av Johannes Anyuru

"Jag visste att de stora omvälvningarna i världen inte skedde för att förändringen en dag hade gått tillräckligt långt, utan för att själva förändringen hade förändrats, och jag började söka mig bakåt i min egen historia, tillbaka till nittiotalet, i förvissningen om att något hade börjat där, då min kropp hade ryckt till när vi i lågstadiet läst böcker högt om Pippis pappa, eller talat om apartheid och fröken försäkrat att ingen såg på mig som svart utan en av dem, en svensk. Jag mindes sökandet efter en identitet, mobbningen, maktlekarna, vänskaperna." (sid 18)

Strömavbrottets barn : texter om konst, våld och fred 2010 - 2018 av Johannes Anyuru innehåller artiklar och essäer om vår samtida, om ondska och om det som är bra. Våra barn, tiden. Anyuru är en klok mångsidig författare som beskriver vår tid med perspektiv, vill förstå förändringar i samhället. Hatet, rädslan, Drottninggatan; "Enligt de senaste opinionsundersökningarna drömmer var femte svensk om ett land där människor som jag och min familj inte finns."

Min lokala morgontidning Göteborgs-Posten har haft många bra medarbetare, mångfald, kunskap; Svetlana Aleksijevitj, Kenan Malik, Jenny Diski. Bra intressanta kulturarbetare som Ulrika Knutson (som skriver: "Damma av en stol åt Anyuru i Svenska akademien"), Mikael van Reis, Lisbeth Larsson, Bella Stenberg, Linda Skugge, Malin Lindroth och flera. Johannes Anyuru tackade nej till förfrågan att skriva i tidningen för han tyckte att ungdomarna själva i Biskopsgården skulle skriva krönikör - men det nappade tidningen inte på. Fortfarande är Anyuru en röst åt de som inte bor nära stadens centrum.

"Jag tänkte på min pappas döda döda kropp som låg på metallbrits. Han hade klamrat sig fast vid ett förstahandskontrakt i en sorts soclägenhet på Hisingen, där också jag hade bott i många år. Han hade tillhört arbetarklassen i Sverige och kanske var detta - att han, som i sitt hemland varit utbildad stridspilot, hade reducerats till att jobba i Göteborgs hamn och på olika industrier under stora delar av sitt liv - den huvudsakliga effekt som rasismen hade på hans liv." (sid 61)

En del av detta känner även vi vita finnar igen. En vill tro att saker har blivit bättre, fast många vågar och vill inte vara inkluderande. Johannes Anyuru har lett skrivargrupper för ungdomar och fått deras texter publicerade. Själv kom han vidare från sin gamla miljö med hjälp av skrivande. En hel del av denna bok skulle passa utmärkt som läsning och diskussion under lärarutbildning. En stark tankeväckande bok.

Flera smakbitar: HÄR.

Historieläraren av Matt Haig

  "Havtorn. Det är galet. Smakar skit. Prova."
  Det fantastiska med Hendrich var att han levde i takt med tiden. Det hade han alltid gjort, tror jag. I alla fall sedan 1890-talet. För många århundraden sedan, när han sålde tulpaner, hade han säkerligen varit likadan. Det var märkligt. Han var äldre än någon av oss andra, men han höll sig alltid à jour med den tidsanda som just då råkade sväva omkring. (sid 17)

Historieläraren (How to Stop Time) av Matt Haig är en tidsresa med Tom Hazard, en barnlös 41-åring som bär på en hemlighet; att han har anageria som betyder att han åldras mycket långsamt. Han har levt mest ensam, kär en gång i Rose runt 1623, och levt från den elisabetanska tiden 1558-1603 genom 1920-talets jazzålder i Paris till dagens London, dit han vill igen. Han har sett världen förändras många gånger, så det enda han längtar efter är ett helt vanligt liv och jobba som lärare på högstadiet.

Hon var, visade det sig, en extremt begåvad och nyfiken läsare. Vi ägde bara två böcker, men dem läste hon om och om igen. Vid sex års ålder kundehon läsa Edmund Spensers Älvdrottningen, första bandet, och när hon var åtta kunde hon citera Michel de Montaigne - jag hade en engelsk översättning av hans essäer som jag hade skaffat många år tidigare på Soutwarks onsdagsmarknad. Boken var lite trasig, sidorna hade börjat lossna från ryggen, och jag hade fått den för två penny. En gång när Rose rörde vid min hand sa Marion: "Om det finns något sådant som ett lyckligt äktenskap är det för att det snarare påminner om kamratskap än kärlek." Eller när hon fick frågan om varför hon såg så sorgsen ut: "Mitt liv har varit fullt av förskräckliga olyckor, av vilka de flesta adrig har inträffat."
    "Det är väl Montaigne, är det inte?"
    Och hon nickade nästan omärkligt. (sid 254)

Marguerite Duras i mitt bibliotek