Det var som att komma hem till det som var motsatsen till mitt vanliga hemma.
Ingen deprimerad mamma under rött vaddtäcke, inget kök fullt av sopor, fläckar och håglöshet.
En alldeles ren plats som luktade såpa och drömmar." (sid 26)
En dag ska jag ta mig någon annanstans av Karin Thunberg berättar om kvinnan som ser tillbaka på sitt liv, hon börjar 1970 när hon gifter sig, istället för att förändra världen. Ingen pilgrimsvandring, istället en fotvandring bakåt i hennes eget liv. Svärmor är helt annorlunda än egen mamma.
"Långsamhet kräver träning. Är man van vid att störta fram kan man inte helt plötsligt lägga i en ny, lägre växel.
En människa fungerar inte som en bil. Inte ens som en cykel.
Därför har jag bestämt mig för att gå, inte komma fram fortare än benen, orken - och modet - bär mig. Min röda cykel har kommit ner från Stockholm men den får vila på gården, fast vid cykelstället med en tjock kätting." (sid 37)
Ingen dagbok, bara korta anteckningar i almanackor för viktiga klockslag, möten, jobb, det vardagliga, bevisligen också 1970. Allt i IKEA-kassen, och böcker av Anders Paulrud, den enda författaren hon orkar med när de egna orden tar slut. En resa i 1970 med journalistjobb, kärlek, den tidens författare och musik. Nu 61 år och inte längre rädd för att bli som sin mamma.
"Jag är rädd. Livrädd att han ska lämna mig, ha tröttnat på mig, gå vidare till en kvinna som vill föda hans barn nu, omedelbart, utan en massa ångest och tårar.
Utan honom är jag ingen. Vetskapen att det är vi som ska dela livet fanns där redan från början. Ingick i allt det andra, det overkliga. Inte var vi ett ungt par som gick på en tråkig svensk gata den första kvällen vi träffades." (sid 67)
Flera smakbitar: HÄR.





