Pelikanen i Herat av Robert Påhlsson, som idag är verksam som professor i juridik i Göteborg. Denna är hans tredje bok, en självbiografisk reseroman som ställer livets stora frågor. Robban har hoppat av gymnasiet, bara 17 år och tröttnat på vardagen i Göteborg och bestämt sig för att lämna Sverige med övertygelsen om att livet finns någon annanstans.
Tågluffa i Europa, inte så dyrt att komma ända till Indien med billigaste färdmedel. Trevlig och spännande reseberättelse, intressant att läsa om 1970-talets Indien, själv kom jag ingenstans för jag var alltid ett år för gammal för att få tågluffa med Interrail, kanske för rädd också. Försökte komma iväg för ett par år sedan med min filippinska kompis, men hennes japanska vän fick dödsfall i familjen, så våra planer blev inställda.
Livets stora frågor kan en hitta svar på i Indien, många svar för alla tycker olika, ens egen religion är alltid bäst. De hinduiska och muslimska har krigat och såret efter estniska rensningar har inte läkt. Bildade indier och pakistanier talar perfekt engelska, det går att prata även om djupare frågor. På olika sätt märktes det att Indien varit en brittisk koloni under flera hundra år. Pakistan och Indien har ett komplext bakgrund, boken ger en del förklaringar till dagens situation. Påhlsson är mycket kunnig och har gott minne om händelserna under resan, som pelikanen i Herat.
"
USA och Israel. Så illa sedda av många, särskilt i Europa, men för mig var de länder där människors vänlighet nådde ända in i mitt bröst. Hur skulle jag kunna tycka illa om den som behandlade mig väl? Och hur kunde det komma sig att människorna var varma på platser där politiken var så kall?"
(sid 159)
Det finns vänner när Robban blir allvarligt sjuk, det juridiska krånglet lär han sig också fixa. Många vänliga hjälpsamma människor möter han. Minimal matkassa och billigaste ställen att bo på, men hur kommer man hem till Sverige nästan utan pengar? Det mesta verkar lösa sig. Och USA är ju drömmen att resa till; bensinstopp när det är fem mil till nästa tankställe och annat trassel orkar nog en ung man med. Hur långt måste man egentligen resa för att hinna ikapp sig själv? Fem år på resa, vem hade rört sig mest, Robban eller världen? En perfekt bok för resa i läsfåtöljen.
"
Ända sedan tiden i Indien hade jag varit en renlärig backpacker, en internationalist som inte skulle erkänna att jag föredrog något som hade med Sverige att göra. Inte ens för mig själv.
Förändringen smög på så sakta att jag inget märke. Jag hade tagit emot sjukpenningen efter tyfusen i Bombay utan att ägna orsaken en tanke. tt ta en springnota från sjukhuset i Eilat hade inte bara varit nödvändigt utan naturligt. Sjukvård var till sin natur gratis.
Men små erfarenheter hade kommit att peka i en viss riktning."
(sid 178)
