Fågelburen av Lisa Jewell

"Pyssellådan" var en annan av pappas fasor. Den hade en gång varit en liten verktygslåda i plast, prydligt fylld med paljetter och piprensare och bladguld. Genom åren hade den utökats och förvandlats till en ständigt växande familj av enorma plastbackar som stod i ett stort skåp i hallen, fyllda med en omöjlig härva av gamla snörstumpar, trassliga garnnystan, gamla godispapper, tomma toarullar, gamla underkläder klippta i trasor, frigolitbitar och använt presentpapper. 
Det var ingen som använde pyssellådan längre, men det hindrade inte Lorelei från att konstant fortsätta fylla den med allt möjligt gammalt skräp.

Fågelburen av Lisa Jewell handlar kusligt mycket om mig; jag har också fyra barn, samlar på saker (och böcker), gillar regnbågar, har "tvingat" mina barn till äggjakt  i trädgården på påskdagen... men inte sparat folien på äggen. Jag har hängt upp barnens teckningar, sparat deras saker. Även en rosa begravning skulle jag kunna tänka mig.

Lorelei är en färgstark kvinna, som shoppar hela tiden; storpack av alltid-bra-att-ha-saker. Att ha nitton kökshanddukar är bra, rensa kan man göra en annan gång. Hon är överdrivet nostalgisk, sparar på allt barnen gjort. Fast fortfarande har hon koll var hon har grejerna, hon vet var allt är. Allt. Lorelei är drottning hemma med all hennes saker.

Familjen är viktigast för henne, men alla var alltid hemma. Ingen har rest nånstans. Barnen växer upp, familjen splittras, långväga från varandra. Alla känner sig skyldiga till att ingen i familjen mår riktigt bra. Men på påsken fortsätter man träffas. Lorelei flippar ut, hennes samlande får alla hon älskar fly huset - som blivit obeboeligt, hon har inte slängt ett papper. Lorelei är ensam men vill inte ha hjälp.

Flera smakbitar: HÄR.