Att läsa eller inte läsa?

Att läsa eller inte läsa? om skönlitteratur, kvalitet och kanon av Richard Ohlsson argumenterar för att vissa böcker är kvalitativt bättre än andra, intellektuellt och språkligt sett mer stimulerande och lärorikt. Det får man hålla med om, samtidigt är det "tillåtet" att läsa ren underhållning, enligt Ohlsson.

Varför läser människor skönlitteratur? Vanliga svar är lust, identifikation, bekräftelse, förståelse. Som läsare blir vi medskapare, genom att fylla i tomrummen och skapa sammanhang. Diktaturer har fruktat skönlitteraturens förmåga att visa kunskap om andra ideologier. Olika religiösa grupper har ogillat skönlitteraturens upplysande egenskaper. Muslimer bränner Salman Rushdies bok, även kristna i USA ogillar sedefördärvande böcker som Huckleberry Finn, Madame Bovary, Gökboet, Moment 22.

Ordet kanon är för litteraturvetenskapen ett metaforiskt begrepp, inlånat från teologin. Även om Ohlsson tänker att skönlitterär kanon är något att sträva efter, skulle han aldrig komma på tanken att hävda att man inte borde få läsa vissa böcker. Lustläsning ska kompletteras med mer krävande kanonisk kvalitetslitteratur, som bidrar till vår bildning och förståelse av vårt eget liv och  världen runt omkring oss, på helt annat sätt än populärtexter.

Kvalitet, inte bara fråga om smak, skriver bibliotekarien Ohlsson. Den bildande effekten uppnås bättre och mer effektivt av skönlitteratur som inte bara är att underhålla utan som "också utmanar vårt intellekt genom att ta sig an de stora frågorna och blotta mönster i våra erfarenheter och liv" (sid 78).