stark läsupplevelse - Det förlorade barnet av Ferrante

Det förlorade barnet. Bok 4 Medelålder och åldrande av Elena Ferrante börjar precis där den tredje boken slutade; Elena vill leva med sin barndomskärlek, skilja sig. Lila har också lämnat sin make och lever med en annan man. Väninnorna tar upp sin vänskap igen. Svårt att skriva om boken utan att avslöja för mycket - för dem som fortfarande inte har börjat läsa Neapelkvartetten.

Elena försöker få ihop sitt liv med kärlek och två små döttrar, hon får stöd och hjälp av svärföräldrarna, som inte uppskattar alla hennes val. Hon reser mycket och håller föredrag om sina böcker.
"Jag talade om hur jag hos min mor och andra kvinnor hade fått se de mest förödmjukande sidorna av familjeliv, moderskap och underkastelse under männen sedan jag var en liten flicka. Jag talade om hur kärleken till en man kan få en att säga och göra de mest skamliga saker mot andra kvinnor och mot barn." (sid 45 - översatt av Johanna Hedenberg)

Lila och Elena lever helt olika liv, och fast Lila är nu egen företagare i den nya expanderande  databranschen, så vill hon inte lämna sina kvarter.
"Under den perioden tänkte jag för första gången på hur hårt Lila hade begränsar sitt rörelseutrymme. Hon engagerade sig allt mindre i det som hände utanför kvarteret. Om hon blev riktigt intresserad av något som inte hade en lokal koppling var det för att det handlade om personer som hon hade känt sedan hon var barn." (sid 72 - översatt av Johanna Hedenberg)

En riktig bladvändare och trots totalt 1730 sidor (med alla fyra delarna) hänger man med, på italienskt vis är det många familjer, många inblandade. Vem är far till vem och vem var gift med vem börjar suddas ut, gäller att ha koll som läsare - nya överraskningar dyker upp. Sex decennier, samhället förändras, precis som väninnorna och deras liv. Speciellt kvinnornas liv förändras, de får flera valmöjligheter, både yrkesmässigt, val av kärlek, byte blir också möjligt.
"Var det bara fraser som jag tyckte att det var bekvämt att tro på men som inte skilde mig från mer traditionella kvinnor i min ålder? Lät jag mig trots allt prat konstrueras av en man så att hans behov fick gå före mina egna och mina döttrars?" (sid 106 - översatt av Johanna Hedenberg)

Många fina kärleksstunder beskrivs, resor och samtal tillsammans med gamle bardomskärleken. Men hur stark och säker Elena än var med sina val, var inte livet särskilt enkelt. Vem och vems val var viktigast? Hans eller hennes?
"I de stunderna såg jag plötsligt mig själv som jag var: undergiven, alltid beredd att göra som han ville och noga med att inte gå för långt, så att jag inte skulle ställa till problem för honom eller göra honom irriterad. Jag slösade bort min tid på att laga mat åt honom, tvätta de smutsiga kläder han lämnade i lägenheten och lyssna på hur svårt han hade det på universitetet" (sid 136 - översatt av Johanna Hedenberg)

Denna bok passar i Lyrans Feministsommar 2017.