Jag kallade honom Slipsen

av Milena Michiko Flasar berättar om japanska ungdomar, hikikomori, som stannar hemma hos föräldrarna, isolerade utan att prata med någon.

"I två år hade jag gjort mitt bästa för att glömma hur man pratar. Även om jag inte hade lyckats. Språket jag hade lärt mig genomsyrade mig, och till och med när jag teg, var min tystnad pratsam. Jag förde inre monologer, pratade oavbrutet in i språklösheten. Men klangen av min röst hade blivit främmande inom mig." (sid 43)

Två män möts i tystnad i parken. Som läsare känns det som om man sitter med och tittar när den äldre äter ur sin bentõ, japansk lunchlåda. Det finns ordlista i slutet av boken. Det händer inte så mycket, två män lik de I väntan på Godot av Samuel Beckett. Ändå kan man inte sluta att läsa.

"Vem sätter sig att gråta mitt på ljusan dag? Vem blottar sig så? Och inte bara sig själv, utan också mig hans betraktare! Han borde inte gråta, inte inför mig. Han borde stänga dörren bakom sig. Han borde veta det. Att gråta är en privatsak." (sid 34)

De två männen börjar prata om sina liv.

"Jag har hört någonstans att den första gemensamma morgonen är ett bindande beslut. Den är avgörande. Den avgör vem som går upp först, vem som kokar kaffe, vem som gör frukost." (sid 123)