Mitt namn är Lucy Barton

"Så vi hade inga grannar i närheten. Och vi hade ingen teve och vi hade inga dagstidningar eller veckotidningar eller böcker hemma. Första året hon var gift jobbade mamma på traktens bibliotek och tydligen - det här berättade min bror långt senare för mig - älskade hon böcker. Men så förklarade biblioteket för mamma att reglerna ändrats och att de bara kunde anställa nån med riktig utbildning." (sid 14)

Mitt namn är Lucy Barton av Elizabeth Strout berättar om förhållandet mellan mor och dotter. Hon ligger på sjukhus efter en operation när hennes mor, som hon inte har talat med på flera år, kommer på besök. Tystnad i början. Sedan börjar mamman berätta, Lucy tycker om att lyssna på henne.

"Jag slumrade till ibland när jag lyssnade till mammas röst.
Det här är allt jag begär, tänkte jag.
Men det visade sig att det fanns nåt mer jag begärde. Jag ville att mamma skulle fråga om mitt liv. Jag ville berätta för henne om det liv jag levde nu." (sid 52)

Lucy träffade inte sin mor igen förrän hon var döende på sjukhus. Inte hälsade hon på sina syskon heller. Hon fortsatte att skriva, träffade författaren Sarah Payne, som sa att vi alla har bara en historia. Lycy gjorde en klassresa.

På sjukhuset gömde Lucy veckotidningar för att doktorn inte skulle se.
"Så jag var lik min mamma, ingen av oss ville bli dömd för vad vi läste, men medan hon inte ens kunde tänka sig att läsa nåt sånt, ville jag bara slippa bli ertappad när jag gjorde det." (sid 73)