Kristoffer Leandoer skriver i
Vi Läser nr
1 2019 om idealisering som gått alldeles för långt. Vi idealiserar barndomen och ägnar resten av livet åt att längta tillbaka dit.
"
Om man hela tiden har sitt eget inre förlorade barn för ögonen, kan det vara svårt att se de verkliga barn som man faktiskt har omkring sig. För att skriva behöver man, med Virginia Woolfs ord, ett eget rum. Men till det egna rummet hör en dörr som går att stänga. Och den har oftast hållits stängd.
Litteraturhistorien är full av dessa stängda dörrar, bakom vilka författare skriver i djup solidaritet med ett barn som inte finns annat än i deras minne, eller fantasi, samtidigt som livs levande barn stått utanför med sina högst konkreta behov - en sko som behöver knytas, en läxa som måste förhöras, en tand som håller på att lossna."
6 kommentarer:
Jag hoppas att du får en bra vecka :D
Yasmine, önskar dig detsamma :)
Även om min barndom var mycket bra så längtar jag inte tillbaks dit. Gillar att vara vuxen och få bestämma själv vad jag ska göra :-)
Ama, visst är det bra som det är :)
Jag längtar faktiskt inte tillbaka till min barndom. Den var inte superdålig, men den var inte den bästa heller. Jag trivs såå bra där jag är i livet just nu, så om det är något jag ska längta efter att komma tillbaka till så är det nu. Om du förstår hur jag tänker!
Yasmine, härligt när en är nöjd med livet som det är!
Skicka en kommentar