Testamente av Nina Wähä

  "Annie, som nyligen börjat läsa tidningen, visste att fadern inte hade rätt. Hon visste att regeringen med den älskade Kekkonen i spetsen, genomdrivit flera jordbruksreformer under den senaste mandatperioden, och hon visste att fadern för alltid skulle rösta på och idolisera den älskade presidenten och landsfadern, men att han här och nu valde en annan åskådning, för att... ja, för det var så han fungerade. Han gillade att sätta sig på tvären." (sid 46)

Testamente (2019) av Nina Wähä är en familjeroman från Tornedalen med far Pentti och mor Siri, som har dålig kontakt med varandra - men har fjorton barn tillsammans, tolv lever. Författaren förvarnar i förväg vad som komma ska, utan att avslöja för mycket. Nina Wähä är född i Stockholm, men bekant med förhållandena i nordöstra Sverige och i nordvästra Finland. I Tornedalen har man ett eget språk; meänkieli, tornedalsfinska, mer likt finska än svenska.

Familjens äldsta dotter Annie återvänder motvilligt hem när hon blir gravid, till bondgården i Tornedalen där hon växte upp. Ingen i familjen blir glad över att hon kommer tillbaka. Speciellt inte den tysta fadern, som inte bryr sig om nånting. Som tycker det är slöseri att spola när man varit på toa. Inte ens när ett av barnen bränner sig i hett vatten och hamnar på sjukhus, kommer han och visar sig. Familjens barn förstår inte svenska. Sonen Lauri får jobb på Finlandsfärjan i Stockholm, bor hos systern Annie, han lär sig svenska snabbt. Föräldrarna vet inte att han är homosexuell. Familjehemligheter.

  "Han försökte memorera allt han såg, Sverige, detta nya hemland, ville byta ut sitt inre landskap, sitt inre Finland, mot detta nya han såg utanför. Ortsnamn, granskog, Volvobilar, Shellmackar. Hn såg landskapet förvandlas och i takt med et förvandlades han själv, eller ville, eller försökte.
    Det här är mitt nu. Jag kommer aldrig tillbaka, tänkte han. Prövade sitt svenska uttal,tyst, viskande, för sig själv, medan milen svishade förbi utanför, förde honom närmare platsen, punkten, när livet äntligen kunde få börja." (sid 51)