"
Det som upptar mig väldigt är det faktum att jag träffar människor på trottoarer, kaféer och flygplatser utan att längre vara i stånd att uppfatta deras värdighet - jag talar om den värdighet som en gång i tiden utgick från storslagna böcker, filmer eller målningar. Hur är det till exempel möjligt att den amerikanske målaren Edwar Hopper under mellankrigstiden kunde gestalta en biografflickans öde eller ett särskilt slags kafé i New York? Och att jag, när jag går in på ett förortskafé, bara ser dessa stumma kroppar sitta och hänga vid bardisken. Varför har jag ingen känsla för tragiken i deras liv, på det sätt som Cezanne hade det, eller Faulkner, och även Sherwood Anderson?"
(sid 51)
Timmen när vi inte visste något om varandra (1996) av Peter Handke har jag fått vänta, för biblioteken har bara en av denna bok, lång kö för andra av Handkes böcker, men mycket finns överstt till svenska, mycket nytryck också nu. Denna egentligen teater, med scenanvisningar, kommentarer, tankar, fragment.
Peter Handke tar avstånd från sina tidigare uttalanden om folkmord: HÄR.
5 kommentarer:
Igår läste jag slut Handkes Berättelse om ett liv. Hade stått på kö länge. Det finns mycket av samma känsla i den boken som i Ditt citat här.
Jag väntar fortfarande...
Mösstanten, vissa författare känner man igen av stilen, Handke är kanske en av dem, jag har inte läst så mycket.
Znogge, jag köpte en av de nytryckta böckerna och fortsätter köa på biblioteket.
Oj, har du givit dig på Handke redan!? Jag fick min väninnas rec-ex med mig hem från Stockholm, men jag har inte hunnit ta tag i den än. För fullt i decembers TBR.
Scylla, en intressant författare, ska läsa mer.
Skicka en kommentar