Den västerländska kanon är en guldgruva om man vill veta mer och förstå sina favoritförfattare. Eller hitta nya favoriter. Proust, James Joyce, Kafka.Borges, Neruda och Pessoa. Ett kapitel om Virginia Woolfs Orlando: feminism som kärlek i litteraturen. Jane Austens Övertalning, Emily Dickinson: vithet, hänförelser, de mörka. George Eliots Middlemarch.
"Under mina försök att läsa ett stort antal av de verk som förtrytsamt lanserats som alternativ till kanon har jag gjort reflektioner att dessa volontärer måste tro att de har talat skönlitterär prosa i hela sitt liv, eller att deras djupa engagemang bara behöver lite verbal svulstihet för att bli dikt. Jag för min del hoppas att litterata överlevande ska finna en eller annan författare eller bok i kanon som de inte träffat på förr, och skörda den vinst som bara kanonisk litteratur kan bjuda." (sid 585)
8 kommentarer:
Verkar intressant. Jag skulle inte ha något emot att läsa mer om de här stora författarna. Sedan pågår väl alltid en diskussion om vilka som ska ingå i kanon - eller om det är vettigt att ha någon.
Mösstanten, en evig intressant diskussion, i och med att det alltid "saknas" några.
Den verkar gedigen men jag kan tänka mig att synpunkter på vem som saknas finns.
Znogge, och man kan också ifrågasätta varför vissa hamnat där... och varför de hänger kvar.
Jag känner att det blir för mycket för mig att läsa en sådan bok. Jag är mest intresserad av vad en författare skriver, inte gå djupare in på vad eller hur dom är!
Veiken, en sån här bok behöver man inte läsa från pärm till pärm, utan bara läsa om någon speciell bok man tycker om!
Tänkte som Veiken att den verkar lite väl mastig, men är säkert mycket intressant som uppslagsverk.
Hanna, boken fungerar lite som uppslagsverk, Bloom är beläst och har bestämda åsikter, man behöver inte alltid hålla med honom; han tyckte att Vita Sackville-West kan trädgård men är ingen stor författare... det ska jag fundera på.
Skicka en kommentar