Berättelse om ett liv av Peter Handke

"Hon läste tidningar, ännu hellre böcker, där hon kunde jämföra berättelserna med sitt eget levnadslopp. Hon följde med i min läsning, Först Fallada, Knut Hamsun, Dostojevskij, Maxim Gorkij, sedan Thomas Wolfe och William Faulkner. Hon yttrade ingenting värt att tryckas om det, berättade bara vad hon särskilt hade lagt märke till. "Men sådan är jag ändå inte", sa hon ibland, som om författaren i fråga hade beskrivit henne högst personligen. Hon läste varje bok som en beskrivning av sitt eget liv, och levde upp av det; ryckte fram med sig själv för första gången när hon läste; lärde sig att tala om sig själv; för varje bok kom hon att tänka på mer. Så fick jag så småningom veta något om henne." (sid 64)

Berättelse om ett liv (Wunschloses Unglück 1972) av Peter Handke som berättar om hans mor. Strax efter hennes självmord i början av sjuttiotalet känner han starkt att han vill berätta hennes historia. En kvinna som inte hade så många val, de hade inte de fattiga och speciellt inte kvinnor. Hon levde i Österrike och krigets och efterkrigstidens Berlin. I slutet var hon sjuk och ville inte leva längre. Handke berättar naket även om de sista timmarna med sin döda mor. Och Handke skriver att skrivandet inte har hjälpt:
"Skrivandet var inte, som jag först trodde, ett minne av en avslutad period i mitt liv, utan bara ett ständigt virrvarr av minnen i form av meningar, som bara tydde på ett avståndstagande."

"Ibland har jag visserligen under arbetet med berättelsen blivit trött på all öppenheten och ärligheten och har längtat efter att snart skriva något igen, där jag kunde ljuga lite och föreställa mig, till exempel teaterpjäs.
En gång slat kniven när jag skar bröd, och jag såg genast för mig, hur hon på mornarna hade skurit små brödbitar ner i den varma mjölken åt barnen." (sid 95)