Olive, igen av Elizabeth Strout

    "När killen kom tillbaka sa han till Jack: "En Harvardman? Du har alltså varit Hardvardman." Han drog framen back med rena glas nedanför sig och började placera dem - hänga dem upp och ner - i stället ovanför sig. 
    "Jag städade toaletter där", sa Jack. Och idioten tittade snabbt på honom, som för att kolla om han skämtade. "Nej. jag städade inte toaletter. Jag undervisade."" (sid 17)

Olive, igen (2020) av Elizabeth Strout är fortsättningen på den Pulitzerprisbelönade romanen "Olive Kitteridge", som även blivit hyllad HBO-serie, som jag varken läst eller sett.

Den pensionerade matteläraren Olive är här igen och på sitt egensinniga, kärva men empatiska sätt iakttar hon de andra invånarna i den lilla staden Crosby i Maine. Det blir som en spegelbild av ett samhälle var som helst i världen, där människor försöker förstå sig själva och varandra. En tonåring sörjer förlusten av sin far, en kvinna börjar föda barn vid ett hisnande olägligt tillfälle, en sjuksköterska bekänner en hemlig ungdomsförälskelse och en advokat kämpar med ett arv som hon inte vill acceptera. Olika berättelser som knyts ihop.

   "Det var en väldigt solig och klar dag; alla molnen från i går var borta och solen sken genom huset. Därute - genom de stora vardagsrumsfönstren - gnistrade bukten, och hummerbojarna guppade bara lite grand, en hummerbåt var på väg ut, träden på andra sidan bukten var en tunn linje. Det bestämdes att de allihop skulle åka ut till Reid State Park och titta på bränningarna. "Barnen har aldrig riktigt sett havet" sa Christopher. "Det riktiga havet. De har sett den där skiten som rinner upp till New York. Jag vill att de ska få se Maines kust. Jag vet att vi har det precis här" - han nickade mot fönstret där bukten glittrade - "men jag vill att de ska få se mer av det." 
   "Jaha, då åker vi dit", sa Olive. (sid 91)