Förbjuden dagbok (Quaderno proibito 1952) av Alba de Céspedes (översättning Karin de Laval, nyöversättning av Johanna Hedenberg) läste jag om i en finsk bokblogg och blev nyfiken.
Valerie 43 år, börjar i hemlighet skriva dagbok hösten 1950. Hon är lyckligt gift med Michele, har två snart vuxna barn, och trivs med sitt arbete som sekreterare. Valeries liv fylls av en italiensk medelklasshustrus alla omsorger om hem, barn, man och ekonomi. I dagboken skriver hon om sina känslor och drömmar, sin opposition, sitt frihetsbegär - och den förälskelse som växer sig allt starkare.
Ganska vardagliga jag-berättelser om av en husmors vardag, skrivet i hemlighet i ett häfte som göms undan hela tiden. Boken berättar om ett par med två nästan vuxna barn, ett stillsamt liv. I Italien åldras kvinnan tidigt, inte mycket attraktionskraft kvar efter fyrtiotre år. En tidsresa till 1950-års Italien, med stora skillnader mellan könen. Samtidigt sker stora förändringar mellan generationer.
"Nu är jag tvungen att skriva på natten, under dagen får jag aldrig vara i lugn och ro; ingen förväntar sig eller sätter sig emot om jag är uppe sent på kvällen och säger att jag har några sysslor som måste uträttas. Att jag först så här dags kan få vara ensam för att skriva visar mig att jag nu för första gången under tjugotre års äktenskap ägnar en smula tid åt mig själv. Jag skriver nu på ett litet bord i badrummet, på samma sätt som då jag var barn och utan att min mor visste" (sid 63)
Boken fick stor uppmärksamhet. Enligt mig den värsta mardrömslika varianten av Virginia Woolfs Ett eget rum; ingen egen plats, inte mycket pengar heller. Inget skrymsle i hemmet som är kvinnans eget, inte en stund egentid. Så fort hon inte står vid spisen eller sitter i vardagsrummet med familjen, så frågar maken eller de vuxna barnen, vad hon gör? Nästan klaustrofobiskt i det lilla hemmet. Valeria vill ibland vara ensam, skriva i sin dagbok, som hon måste gömma hela tiden på olika platser. Och sitter hon och skriver på natten, så kommer maken och undrar, vad hon gör, hon måste gömma pennan. Hon köper fotbollsbiljetter till familjen för att få vara ensam en stund. Tänker på Till rum nitton av Doris Lessing, en stark novell om kvinnan som längtar efter en egen stund, längtar efter ensamhet.
"Jag behöver vara ensam ibland; det skulle jag aldrig våga erkänna för Michele, han skulle bli sårad, men det är min dröm att få ett rum helt för mig själv, Tjänarna, som arbetar oavbrutet hela dagen, säger godnatt på kvällen och har rätt att låsa in sig i ett rum, i en skrubb. Jag skulle nöja mig med en skrubb. Men jag lyckas aldrig få vara ensam, bara genom att försaka min sömn får jag lite tid över att skriva i dagboken. Om jag avbryter vad jag sysslar med hemma eller slutar att läsa och stirrar framför mig där jag ligger i sängen, är det alltid någon som omtänksamt frågar mig vad jag funderar på." (sid 71)
Valerie 43 år, börjar i hemlighet skriva dagbok hösten 1950. Hon är lyckligt gift med Michele, har två snart vuxna barn, och trivs med sitt arbete som sekreterare. Valeries liv fylls av en italiensk medelklasshustrus alla omsorger om hem, barn, man och ekonomi. I dagboken skriver hon om sina känslor och drömmar, sin opposition, sitt frihetsbegär - och den förälskelse som växer sig allt starkare.
Ganska vardagliga jag-berättelser om av en husmors vardag, skrivet i hemlighet i ett häfte som göms undan hela tiden. Boken berättar om ett par med två nästan vuxna barn, ett stillsamt liv. I Italien åldras kvinnan tidigt, inte mycket attraktionskraft kvar efter fyrtiotre år. En tidsresa till 1950-års Italien, med stora skillnader mellan könen. Samtidigt sker stora förändringar mellan generationer.
"Nu är jag tvungen att skriva på natten, under dagen får jag aldrig vara i lugn och ro; ingen förväntar sig eller sätter sig emot om jag är uppe sent på kvällen och säger att jag har några sysslor som måste uträttas. Att jag först så här dags kan få vara ensam för att skriva visar mig att jag nu för första gången under tjugotre års äktenskap ägnar en smula tid åt mig själv. Jag skriver nu på ett litet bord i badrummet, på samma sätt som då jag var barn och utan att min mor visste" (sid 63)
Boken fick stor uppmärksamhet. Enligt mig den värsta mardrömslika varianten av Virginia Woolfs Ett eget rum; ingen egen plats, inte mycket pengar heller. Inget skrymsle i hemmet som är kvinnans eget, inte en stund egentid. Så fort hon inte står vid spisen eller sitter i vardagsrummet med familjen, så frågar maken eller de vuxna barnen, vad hon gör? Nästan klaustrofobiskt i det lilla hemmet. Valeria vill ibland vara ensam, skriva i sin dagbok, som hon måste gömma hela tiden på olika platser. Och sitter hon och skriver på natten, så kommer maken och undrar, vad hon gör, hon måste gömma pennan. Hon köper fotbollsbiljetter till familjen för att få vara ensam en stund. Tänker på Till rum nitton av Doris Lessing, en stark novell om kvinnan som längtar efter en egen stund, längtar efter ensamhet.
"Jag behöver vara ensam ibland; det skulle jag aldrig våga erkänna för Michele, han skulle bli sårad, men det är min dröm att få ett rum helt för mig själv, Tjänarna, som arbetar oavbrutet hela dagen, säger godnatt på kvällen och har rätt att låsa in sig i ett rum, i en skrubb. Jag skulle nöja mig med en skrubb. Men jag lyckas aldrig få vara ensam, bara genom att försaka min sömn får jag lite tid över att skriva i dagboken. Om jag avbryter vad jag sysslar med hemma eller slutar att läsa och stirrar framför mig där jag ligger i sängen, är det alltid någon som omtänksamt frågar mig vad jag funderar på." (sid 71)
Hennes författarskap har fått ett lyft, som många kvinnliga författare: HÄR.
14 kommentarer:
Så hemskt att tänka sig att aldrig få göra sitt eget, att aldrig få möjlighet att tänka och allt stå till tjänst. Tack för tipset igen!
Mösstanten, kanske många har det så? Förmodligen inte, känner ingen, men boken var intressant läsning.
Tyvärr tror jag att det finns kvinnor som har det så fortfarande vilket är sorligt. Kvinnor som aldrig blir en del av vårt svenska samhälle helt enkelt.
Man ska vara glad att man är född i rätt tid och på rätt plats...
Znogge, det här berättar om en italiensk kvinna i Italien på 1950-talet
Alla behöver ett eget litet hörn, om så bara symboliskt.
Klimakteriehäxan, även i Sverige har vi kvinnor som saknar egentid
Det är inte utan att jag känner tacksamhet över hur jag och många med mig har det. Tyvärr är det nog alltför vanligt i vissa kulturer att kvinnan inte har den handlingsfrihet hon borde ha!
Veiken, känns klaustrofobiskt att inte få ha något eget.
usch vilken tillvaro, själv slår jag mig ned framför datorn och skriver vad fan jag vill :)
Du har läst en intressant bok. Har jämlighet landat till Italien? Kanske inte. (Jag tror, att vi måste jobba också i Finland).
KajsaLisa, jag skulle bli galen av att bli "övervakad" hela tiden
Jokke, ganska bra i Norden, men inte alls i hela världen.
Vilken mardröm! Jag behöver mycket egentid och helst ska det vara tyst när jag läser.
Ylva, tystnad är inte så viktigt, men leva utan egentid skulle vara hemskt.
Skicka en kommentar