Bröd och mjölk av Karolina Ramqvist

Bröd och mjölk (2022) av Karolina Ramqvist om en ensam flickas uppväxt fylld av doft, färg och smak. Det handlar om maten som lockar och skrämmer. Hon minns mandarinerna, det rostade brödet, hur ett av de första orden var Schwarzwaldtårta. Att en tallrik färdiggräddade pannkakor på diskbänken betydde att hon skulle vara ensam hemma. Hon minns sin mammas doft, sin mormors risgrynspudding och första gången hos pappan, hur han lagade en perfekt middag till henne.

Vem var hon? Hur blev hon? Hon spårar sin uppväxt i minnena av människorna, och maten, den som kan fylla hela hennes sinne och samtidigt hotar att förtära henne. I centrum står matsalsbordet som gått i arv, ett bord tänkt för stora middagar, som hon oftast suttit vid ensam. Hon har tagit med sig det till ettan där hon ska bo, varannan vecka med sin lilla dotter. Allt hon vill är att överkomma besattheten vid mat - och laga en risgrynspudding som dottern ska vilja smaka.

Boken är delvis sorglig, ett barns ensamhet, igenkänning, vackert detaljerat skrivet, lik Karl Ove Knausgård. Tre generation kvinnor. Mormors risgrynspudding, försök med dottern, vilja föra bra saker vidare.

"Hon lagade aldrig mat längre och bakade inte heller. Mamma sa att hon åt mycket sött, och att det ofta blev så för riktigt gamla människor. Deras smaksinne trubbades av och därför ville de bara ha det söta, men jag såg henne knappt äta någonting, Undan för undan försvann hon en liten bit i taget" (sid 293)