Det förflutna återvänder (2023) av Hannele Mikaela Taivassalo.
En kvinna försöker glömma en man. Mannen, som försöker glömma henne, heter Selim och är fotograf. Hans arbete handlar om att se, men han förstår varken sig själv eller andra. Större än kärleken och passionen som förenat dem – och de är gigantiska – är det svarta hålet, smärtan som strålar ut från deras gemensamma förflutna. Minnen som de inte kan glömma, skärvor som de inte kan sammanfoga. Om det gör fruktansvärt ont att minnas, är det värt att göra det ändå?
I det förflutna, under hennes uppväxt vid stadens sumpiga utkanter, fanns Alisa. De var nästan samma person. Men om man har haft en bästa vän och syster och sedan blivit övergiven, kan det minnet någonsin utplånas? Vad händer när det förflutna återvänder och växer sig starkare än nuet? Berättelsens vackra språk följer drömmens logik, och känslorna kryper nära inpå huden. En roman om kärlekens förtvivlan. En berättelse som är sinnlig och sensuell, smärtsam och skärande.
En kvinna försöker glömma en man. Mannen, som försöker glömma henne, heter Selim och är fotograf. Hans arbete handlar om att se, men han förstår varken sig själv eller andra. Större än kärleken och passionen som förenat dem – och de är gigantiska – är det svarta hålet, smärtan som strålar ut från deras gemensamma förflutna. Minnen som de inte kan glömma, skärvor som de inte kan sammanfoga. Om det gör fruktansvärt ont att minnas, är det värt att göra det ändå?
I det förflutna, under hennes uppväxt vid stadens sumpiga utkanter, fanns Alisa. De var nästan samma person. Men om man har haft en bästa vän och syster och sedan blivit övergiven, kan det minnet någonsin utplånas? Vad händer när det förflutna återvänder och växer sig starkare än nuet? Berättelsens vackra språk följer drömmens logik, och känslorna kryper nära inpå huden. En roman om kärlekens förtvivlan. En berättelse som är sinnlig och sensuell, smärtsam och skärande.
"Jag kände att jag var överflödig, världens mest ensamma människa, eller som om jag blev min mors blick: jag kom inte ihåg vem han var, den långe gänglige mannen, kom bara vagt ihåg ett ängsligt men vackert barn, kunde det inte ha blivit annorlunda? Varför blev det en man? Han var ju så lydig och hade så släta kinder? Sedan fick han acne och stickiga strån. Växte ohejdat och utan kontroll, verkade inte veta var armarna slutade eller hur han skulle röra de där långa benen utan att stöta sina vassa knän mot bordsskivor eller stolen framför. Det var synd på ett så vackert barn, att det blev en man." (sid 78) Flera smakbitar: HÄR.
Hannele Mikaela Taivassalo är född 1974, bosatt i Helsingfors och har gett ut romaner, noveller, barnböcker samt skrivit dramatik. In Transit (2016) och I slutet borde jag dö (2020) samt serieromanen Scandorama (2017). Hennes roman Fem knivar hade Andrej Krapl (2007) belönades med Runebergspriset. År 2023 är hon aktuell med romanen Det förflutna återvänder. Taivassalo är även ordförande för Finlands svenska författareförening rf.
17 kommentarer:
Blev lite nyfiken på boken, men när jag läste beskrivningen så låter det precis som en bok som inte alls är för mig.
låter som en bok för mig. känner igen författarnamnet. serieromanen Scandorama blir jag också nyfiken på!. tack för smakebiten!
Hannele Mikaela Taivassalo har skrivit flera bra böcker och fått Runebergspriset för Fem knivar hade Andrej Krapl (2007)
Tack för smakebiten, lite egendomlig bok
Tack för smakbiten. Måste säga att boken verkar lite speciell.
får hålla med att författaren har ett speciellt sätt att skriva
Intressant! Kanske ngt för mig - tack för smakbiten.
Känner igen författaren men har inte läst något av henne. Tack för smakbiten!
Författarnamnet låter lite bekant men inte läst. Tack för smakbiten!
hon har fått Runebergspriset för en av romanerna.
Blev nyfiken på boken. Sen tycker jag smakbiten är lite märklig, om att ett vackert barn inte kan bli en man, men det kanske beror på sammanhanget.
Låter som en intressant bok. Tack för smakbiten.
kan tänka mig att en mor som tittar på sitt barn tänker så?
På något vis är det väl tänkt att gossebarn, även de vackra, ska växa upp och bli män.
Robert W, men kanske ändå finast som små…
Ett nytt författarnamn för mig. Tack för smakbit!
Åsa, min andra bok av henne.
Skicka en kommentar