Lanzarote av Michel Houellebecq

Lanzarote (2023) av Michel Houellebecq

När berättaren inser att hans nyår som vanligt kommer att bli en katastrof bestämmer han sig för att boka en resa till solen. På en av hotellets arrangerade utflykter träffar han den sorgsne polisen Rudi från Bryssel och det tyska paret Pam och Barbara. De fyra ger sig ut på egna äventyr i öns vulkaniska landskap. Men Rudi håller sig på sin kant; efter att ha träffat anhängare till den raëlianska rörelsen på marknaden i Teguise har han tankarna på annat håll.

Lanzarote utspelar sig vid tiden kring ett fruktat millennieskifte. Snart kommer världen att förändras, gå in i ett nytt skede. Skälvningarna kan anas i denna intensiva, oroande och inte minst roliga kortroman som nu äntligen kommer ut på svenska. Turism som löpt amok, en sekt där mänsklig kloning står på dagordningen - allt skildrat med den samhällskritiska skärpa och samtidigt klarsynta och ömma blick på människorna som är typisk för Houellebecq.

Under århundradenas gång har öns invånare samlat stenar, byggt har cirkelformade, låga murar och grävt gropar i gruset som skyddas av de låga murarna. I varje grop, i lä för vinden, har de planterat en vinstock. Det vulkaniska gruset är en utmärkt mylla, och solljuset bra. Druvorna de skördar ger en starkt doftande muskatvin. Envisheten som arbetet krävt var imponerande. (sid 44)

Min första bok av Houellebecq, en lättläst kortroman. En författare som inte kompromissar, tycker skrivande är enkelt. Han är Frankrikes mest omdiskuterade författare. Allt han gör kritiseras, beundras och efterapas. "Döda poeter skriver inget, därför består en författarens allra första plikt i att överleva". Houellebecq delar Arthur Schopenhauers pessimism: varje människans biografi är en enda uppräkning av olyckor och gäckade förhoppningar, skriver Kristoffer Leandoer i efterordet.