Guld av Louise Körnung

Guld (2025) av Louise Körnung, en svensk författare bosatt på Öland. Hon har haft en karriär som diplomat i Afghanistan, Palestina, Pakistan, Ukraina och Egypten, varifrån hon hämtar inspiration till sina romaner.
Guld är en släktkrönika om överlevnad, svek och hopp, genom Afghanistans mest omvälvande skeenden. Historien upprepar sig och en familj tvingas konfrontera sitt förflutna – i ett land där drömmar om frihet, kärlek och heder aldrig slocknar. Modernista.

    Kabul, augusti 2021. Afghanistans framtid är höljd i mörker efter talibanernas seger. För familjen Wakhani är det inte bara nuet som skälver – även det förflutna gör sig obönhörligt påmint.
    Tehmina, arkeologen som redan en gång överlevt talibanernas välde, kämpar för att rädda nationalmuseets ovärderliga kulturskatter. Samtidigt måste hon förbereda sig på att än en gång förlora sina rättigheter. Brodern Rahim, med en bakgrund inom säkerhetstjänsten, flyr landet i tumultet – men vad döljer sig egentligen bakom hans plötsliga avfärd? Farmodern Farkhunda lever i minnena av ett annat Kabul, fyllt av grönskande trädgårdar, palats och poesi. Och den yngsta brodern, Jalal, är det ingen som längre nämner vid namn.

    Amir insisterade på ett besök till den sufiska bokhandeln. I affären möttes de av doften av trycksvärta och ark, skinn- pärmar från gamla tider trängdes tillsammans med böcker i bokhyllor, på bord och staplade längs väggarna. Inlåsta i en glasmonter ståtade antika upplagor av Masnavi, Konungarnas Bok och Koranen. Bokhandlarens yngste son serverade te när Amir och ägaren, som bar ett långt vitt skägg, diskuterade historiska verk, skrifter och sufiska tänkare. Dagen avslutades med chainaki på den tadzjikiska restaurangen Pamir. Amirs familj hade varit stamgäster där sedan det förra århundradet. Pamir hade gått vidare från far till söner i generationer. Amir besökte dagligen restaurangen för att dricka en kopp te, röka en cigarett, se ut över Kabul och samtala med ägarna och gästerna, som alla kände varandra. Varje steg upp längs den smala trappan till Pamirs andra våning knakade. Räcket bågnade, som om den smala trappan när som helst skulle dra sin sista suck. I restaurangen stod fönsterluckorna öppna ut mot staden. Trots de öppna fönstren slingrade sig röken över borden i lager av grått, som om den vilat mellan väggarna i mer än hundra år. Den kryddiga grytan av lamm, ärtor och lök som kokats i timmar serverades i tekoppar. (sid 59)