I början av femtiotalet deltar tre lovande pianister på en kurs under Vladimir Horowitz ledning vid Mozarteum i Salzburg. En av dem heter Glenn Gould, de andra två är österrikare. Glenn Goulds framförande av Bachs Goldberg-variationer slår dem med häpnad. En av österrikarna är Undergångarens berättare. På ett värdshus närmare tre decennier senare ältar han i sitt huvud de tres vidare öden och främst den talangfulles möte med geniet. Thomas Bernhard kommer närmare än någon biograf--skrivare sanningen om den geniale dårens virtuositet.
Jag är inte så bevandrad i musiken men intressanta förhållanden.
"I månader vandrade han genom Wien, dag efter natt, ända till sammanbrottet. Det tjänade inte längre något till. Men även jaktslottet i Traich, först ändå uppskattat som existensräddande av honom, visade sig vara ett felaktigt beslut; vad jag vet spärrade han sig först in sig i jaktslottet i tre veckor, gick sedan till gårdskarlarna och besvärade dem med sina problem. Det enkla folket förstår emellertid inte det komplicerade och stöter det bara ifrån sig, hänsynslösare än alla andra, tänkte jag. Det största misstaget är att tro att det så kallade enkla folket skulle rädda någon." (sid 55)
2 kommentarer:
Intressant indelning där att det finns enkelt folk som inte förstår det komplicerade. Nu är det så klart bara en liten del ur ett sammanhang.
Znogge, och inte tydligt vem som säger det… jag tycker mycket om Thomas Bernhards böcker, musik är dock inte min starka gren.
Skicka en kommentar