Tidigare har jag läst en novell av Kim Thúy, nu äntligen läser jag hennes roman Ru, där hon självbiografiskt berättar om sin flykt från Vietnam till Kanada, om hennes stora färgstarka släkt. Thúy berättar barnets minnen med en vuxens ögon. En hyllning till släktingar som har varit hennes förebilder och fått henne att tro på livet och på sig själv.Boken är full av bilder, man kan se torgsäljarnas träbänk som Kim önskar få, parfymen som doftar tvättmedel, teblad på lotusblommorna.
"Jag gick bakom henne för att kunna avlyssna samtalen mellan hennes far och hans tennispartner vid tedags. Han berättade för oss om Proust när han satt i sin rottingfåtölj och åt madeleinekakor på klubbens uteservering. Han beskrev stolarna i Luxembourgträdgården och cancandansösernas oändligt långa ben med samma förtjusning. Vi färdades i hans minnen när han skildrade tiden som utländsk student i Paris." (sid 64)
Flera mars-bokpärlor hos Mia.