"
Jag var inte kär i henne. När jag tittade objektivt på henne såg jag hur gammal hon var: fårorna i pannan, tynkorna runt ögonen. Det var ett komplext begär, jag var nog förförd av henne på ett mentalt snarare än på ett fysiskt plan vilket hade att göra med hennes energi, hennes självsäkerhet, hennes förmåga att reda ut de mest utvecklade problem och genomföra de krångligaste projekt."
(sid 57)
En oskyldig lögn av Sabine
Durrant börjar med att Paul möter en gammal kompis från universitetstiden i Cambridge på ett antikvariat. Han blir hembjuden till Andrew, där träffar han Alice. Paul är 42 år, ogift, en avdankad författare som hankar sig fram med att skriva bokrecensioner i tidningar. Han får bo gratis i manifik lägenhet hos en kompis i Bloomsbury i London om han är kattvakt. Däremellan bor han hos sin mamma. Paul vill hela tiden imponera och visa sig bättre än han är för sina gamla kompisar... vill inte alla det?
"
Det retar mig när kvinnor gör så där, förminskar sig själva. Och sådana som Andrew uppmuntrar det. Jag mindes hans nedlåtande skratt på antikvariatet när han berättade om "hennes lilla verksamhet"."
(sid 64)
Alice är advokat, änka med tre tonårsbarn, egentligen lite för gammal för hans smak, men hon lagar god mat och har plats för honom. Boken är som en instruktionsbok, varning, vilka sorters män kvinnor ska undvika. Paul är trevlig, charmig och artig, men mycket egoistisk. Paul vill bli bjuden av Alice till Grekland på semester, och Paul ljuger om sina färdigheter för att få följa med. Kanske inte helt lyckad lögn.