Jag är anglofil och biblioman, har överdrivet intresse för att samla och äga böcker, läser, fotograferar, periodvis läsare; läser olika mycket olika böcker. Min barndomsdröm om ett eget bibliotek är uppfylld, är gift med en bokläsare som älskar Fantomen. Som mormor och farmor läser jag även barnböcker. Jag mår bra av att omges av böcker, att vara beroende av böcker måste vara det nyttigaste beroendet. Litteraturbanken. My own photos.

Leta i den här bloggen:

08 april 2024

kosläpp 🐂 selfie

Vi har alltid ätit enkel okonstlad mat. Våra barn har aldrig fått margarin
1. Den fetthalten ska "min" mjölk ha: ohomogeniserad mjölk 4%, vispgrädde 40%
2. Den osten vill jag ha: alla, vi är ostomaner, getost också gott.
3. Den "mjölkmaten" är en favorit: äggost serveras ibland i lilla bageriet.
4. Den yoghurten serveras hos oss: Rysk yoghurt 17% med färsk frukt, till mig.
5. Om du ska ge namn till en ko, vad ska den heta? Rosa vanligt (?), min vän med det namn gillar inte det, har ingen ko, funderar inte på namn.
6. Har du något ko-minne? har smakat varm nymjölkad mjölk, inte gott. En ko trampade på min stortå som blev svart.
Selfie hos: Klimakteriehäxan.

07 april 2024

Skogvaktarens dotter av Claire Keegan

Genom blå hagar (2023) av Claire Keegan
Åtta oförglömliga noveller om ett Irland som brottas med sitt förflutna och om människor som stakar ut en ny framtid. En kvinna reser på stipendievistelse för att skriva men ställs inför en oinbjuden gäst. En präst brottas med minnet av en kärleksaffär och en skogsvaktare reser till en stad vid havet för att finna sig en hustru. (Översättning Erik Andersson).

Skogvaktarens dotter
Deegan, skogvaktaren, är inte den sortens man som kommer ihåg barnens födelsedagar, allra minst den yngstas, hon som är närmast kusligt lik sin mor. I Aghowle i deras fattiga hus finns det tre tonåringar, mjölkningen och lånet.
När fadern avled och lämnade gården till sönerna tog Deegan som då ännu inte var trettio, ett banklån med gården som säkerhet och köpte ut dem. Bröderna var glada för pengarna och for iväg till Dublin För att skapa sig ett liv. Kvällen innan banken tog över lagfarten promenerade Deegan ut på de vackra ängarna som vette mot söder. Det var hjärtslitande gården men han såg ingen annan utväg. Strax efteråt körde han ner till Courtown Harbour för att leta reda på fru. Han hittade Martha Dunne. Ingen stor kärlek men de får nöja sig. De får tre barn.
En regnig dag när Deegan arbetar med att beskära en rad douglasgranar råkar han på en jakthund. Retrievern vaknar, skogsvaktaren har väckt honom, hunden har klarat sig från att bli beskjuten av ilsken jägare. Deegan tar hunden med sig hem, om ingen letar så kan han tjäna en slant. Dottern får hunden på sin  födelsedag och de blir goda vänner, retrievern kallas Judge. Efter ett år vill en man köpa jakthunden.

Novellresan 2024 hos Ugglan.
April: Djurriket.

Hembiträdet av Freida McFadden

Hembiträdet
(The Housemaid 2024) av Freida McFadden, första boken i psykologisk thrillerserie, Modernista.

Millie har avtjänat ett tioårigt fängelsestraff och bor i sin bil när hon får jobb som hembiträde hos den förmögna familjen Winchester: mamma Nina, pappa Andrew och nioåriga dottern Cecelia. Bostad ingår – ett minimalt vindsrum i familjens jättevilla.

Millie satsar allt på att sköta jobbet perfekt – hon städar, tvättar, tar hand om parets dotter, lagar fantastiska middagar till familjen och äter själv ensam i vindsrummet. Men snart börjar hon ana att familjen Winchester döljer betydligt mörkare hemligheter än hon själv. Varför beter sig Nina så bisarrt? Och varför går det bara att låsa vindsrummet från utsidan? När Millie faller för frestelsen att försöka ta reda på vad som egentligen pågår i huset tar allt en chockerande vändning. Det visar sig att familjen Winchester spelar ett farligt spel – men de vet inte vad Millie är kapabel till...

Med skakande händer lyfter jag upp den ena väskan. "Jag kanske borde bära upp mina saker så att jag kan börja."
    Nina klappar i händerna. "Mycket bra tänkt!"
    Inte heller denna gång erbjuder hon sig att bära upp någon av väskorna för vindstrappan. Halvvägs uppför andra halvan känns det som om mina armar ska lossna, men Nina stannar inte när jag behöver justera bärremmarna. Jag flämtar av lättnad när jag äntligen kan ställa ifrån mig väskorna inne i mitt nya rum. Nina drar i den tråd som tänder de två glödlamporna i taket och lyser upp mitt lilla utrymme.
     "Jag hoppas det här blir bra", säger Nina. "Jag tänkte att det vore skönt för dig med lite privatliv här uppe, och dessutom får du eget badrum."
     Kanske har hon dåligt samvete över att deras ofantligt stora gästrum står tomt medan jag ska bo i ett rum som bara är aningen större än ett städskåp.
(sid 28) Flera smakbitar: HÄR.