En liten bok om mannen Elkana som bodde högt uppe på sluttningen av Svarta bergen, så högt, att all växtlighet upphörde invid hans hydda. Elkana bodde ensam med sin unga kvinna, vilken Herren hade gjort ofruktsam. Stackars Elkana som älskade så innerligt alla barnen med de rena ögonen. Men ännu högre älskade han sin egen ljuvliga kvinna. Men henne hade Herren gjort ofruktsam. Detta var källan till hennes obotliga sorg.
"Nåden är dig ett främmande rike, kvinna, svarade budbäraren, det är avskilt från världen och du känner icke dess lagar. Därför talar du som en blind om dessa ting utan att ana något om deras makt och farlighet" (sid 39)
De begav sig tillsammans för att be. Elkana blev stum, så hon bad ensam och kände hur Herrens härlighet fyllde rummet. Tigande vandrade de hand i hand den långa vägen till deras ensliga hydda. Och i den natten sågs en liten stjärna födas. Och Herrens finger vidrörde kvinnans sköte. På morgonen var mannen död. Elkanas kvinna börjar sin ensamma vandring över öknen. Ensam föder hon en son. En späd ängel träder ut ur Elkanas hydda, vars tröskel varit öde i tvåhundra åttio dagar, och ängeln vinkade åt henne med sin ljusa uppfyllda hand.
Hagar Olsson (1893-1978) var ogift och barnlös, levde några år med konstnären Wäinö Aaltonen. För att kunna beskriva grossessen med sådan stark känsla och detaljerat bör hon ha haft någon egen erfarenhet.
Prästdotter var hon, kanske förklarar en del av hennes språkbruk, bibliska religiösa uttryck. Hundra år gammal finlandssvenska, en del främmande äldre ord, inte helt lättläst i alla delar. Hon har helt eget uttryckssätt, som en dikt, folksaga.
bernur har läst: HÄR.
