berättar om Anna som söker en plats i livet där hon är någons förstahandsval, något mer än en tillfällig besökare. Hon har varit utbränd och är nu på väg tillbaka, och i mötet med tvåbarnspappan Thomas ser hon nya möjligheter öppna sig. Samtidigt gör sig oron från det förflutna hela tiden påmind, och långsamt ska den dra henne mot ett oåterkalleligt beslut.
Vikarien är en stor roman om det lilla livet. Det handlar om känslan av att leva på undantag och att aldrig komma till sin rätt, ett tillstånd som över tid kan driva en till drastiska handlingar. Med små åthävor och sällsynt precision naglar David Norlin fast läsaren i ett vardagligt ödesdrama.
Man behöver inte avskräckas av sidoantalet, boken är lättläst bladvändare.
"Men nu glänste sjön öde och det enda som rörde sig var snöslöjor som sveptes fram av vinden.
Jag hämtade skridskorna i garaget och gick ner till stranden, hela tiden medveten om att detta var någonting jag inte borde, som jag inte hade lov till. Även om de aldrig hade uttalat det som en regel, var det en självklarhet att jag inte fick gå ut på isen på egen hand. Ändå snörde jag på mig och gav mig ut.
Det var som sväva. Jag tappade greppet om tiden. Alla tankar försvann och det enda jag kände var fartvinden i ansiktet och den där fladdrande känslan i bröstet, en närvaro så intensiv att den tog över hela min kropp." (sid 150) Flera smakbitar: HÄR.
