Motvilligt läste jag första halvan av
Kollektivt självmord av Arto Paasilinna, hittade inget roligt, jag bara led. Men boken vände, jag hittade mer och mer roligheter, skrattade åt sorgedödare Sorjonens historier. Alla små ensamma människor, som inte längre var rädda för döden utan vågade leva. Boken har sina poång och jag lärde mej ett nytt ord: otium.
8 kommentarer:
Hoppas du passar på att njuta ditt otium i sommar. Härlig läsning önskar jag dig!
Joanna, set ska jag verkligen :)
Jag laste den for flera ar sedan, minns att jag gillade den!
Emma, visst är den bra när man kommer in i det.
Tyckte om den, men har inte fastnat för något mer av Paasilinna.
enligt O, Paasilinna är duktig och har sina poäng.
Just den här Paasilinna har jag aldrig läst. Ämnet låter ju inte så muntert, men det verkar ju ta sig.
Helena, boken är tänkvärd och slutar lyckligt.
Skicka en kommentar