Vassa föremål av Gillian Flynn

Vassa föremål (Sharp object) av Gillian Flynn har tufft omslag, lockar inte till läsning. Den unga reportern Camille Preaker skickas till sin hemstad Wind Gap för att jobba med ett mordfall och försvinnande av en flicka. Inget hon ser framemot för kontakten med moder är inte så bra och hon vill inte bo där hos henne. Wind Gap en deppig stad där man på den öde huvudgatan hittar en järnaffär, ett sunkigt café, ett lågprislager, och ett bibliotek med tolv rader bokhyllor och telefonautomat, Camille har inte mobil. vill inte vara tillgänglig. Det mesta är sunkigt och oglamouröst i Wind Gap, även människorna. Inte som med Hitchcock som börjar med idylliskt mys och pys.

Innan reportern Camille Preaker från Daily Post i Chicago åker till den mördade flickan Anns familj får vi veta att "det trillade ut en baby utan penis" tre gånger innan de fick en son. Att låta bandspelaren snurra vid samtal med fadern som förlorat sitt barn känns okänsligt i det stökiga huset. Det är mindre sunkigt i Camilles mors perfekta hus, en mor som har sin sorg över sin döda dotter som hobby. Beskrivningar på djurhållning på fjäderfä och på byns grisfarm kan få vem som helst bli vegetarian, vilket Camille är sedan lång tid tillbaka, men hennes familj har levt gott på grishållning i Wind Gap.

I Wind Gap verkar det inte finnas någon trevlig person, inte en enda Camille tycker om. Hon intar vodka till frukost, bourbon whiskey till lunch, shots och öl som mellanmål. Lite tabletter till kvällsvard. Oengagerad sex och självskador på kroppen för att bekämpa ångest. "Det är för djävligt här och jag vill bara dö, men jag kan inte tänka mig någon annan plats där jag hellre vill vara" säger Camille till John som också mist en syster.

En död lillasyster har hon och en annan syster som leder och dominerar tjejgänget på skolan. Systern dricker sprit och har omotiverat sex vid trettonårs ålder. Inte en vettig vuxen som kan vara som förebild. Direkt spännande är inte boken, inte upplyftande heller, inte en genre som tilltalar mej. Jag njuter inte av att läsa om andras elände. Ändå ingen dålig bok av Modernista.