Den sista grisen av Horace Engdahl

"Jag sätter ner ljudet, så att musiken bara ska angå mig själv.  Först då talar den som en vän och "filosoferar inte för hela Grekland", som Epikuros sa. Jag står inte ut med att någon ifrågasätter den musik jag valt att lyssna till - det är vad det handlar om. De andras likgiltighet skulle kränka mig i det ögonblick jag tar emot tonerna som en form av sanning, en hjärtans sanning, som musikerna gör mig delaktiv av.

"Un seccatore", "en olägenhet", kallar man på italienska en person som varken är dum eller elak eller ens långtråkig men som besvärar genom att envisas med att hävda ett tankesätt som är motbjudande för de övriga i sällskapet. Hur mycket intelligens en sådan människa än lägger i dagen, verkar hon inskränkt och avsigkommen, mer och mer för varje minut hon framhärdar. På avstånd kan man frestas att kalla henne för en brinnande ande, men träffar man en sådan person inser man att hon är en fullkomlig pina och inte omvänder någon."

Den sista grisen av Horace Engdahl lyfter läsaren till en helt ny nivå, man får reflektera, tänka, lära sig nytt. Ett och annat stillsamt skratt, för Engdahl har glimten i ögat när han betraktar både det vardagliga och berättar om sina stora favoritdiktare. Inte alltid jag tycker lika men givande att reflektera sina egna tankar med någon som tänkt. Att ha både närhet och distans till sig själv är en konst; tidvis är Engdahl ganska naken i sina betraktelser - men det är då man kan känna igen sig själv, även som läsare. En stor bok i liten format som får plats i handväskan och som jag gärna plockar upp i spårvagnen och läser några korta snuttar, fragment. Alltid intressant att lyssna på människor som kan mycket.

Flera smakbitar: HÄR.