Om snö och guld av Inger Edelfeldt

"Till slut tog teckningsläraren i på skarpen och förklarade hur dåligt det var för min talang att ständigt teckna galgbackar och alrunor i kulspets.
    "Pröva att teckna en blombukett till exempel!"
Och det gjorde jag. I kulspets. Stora tunga, öppna blomhuvuden med spretande kronblad kring de svarta blomgapen, som såg ut att kunna sluka vad som helst." (sid 148)

Om snö och guld (2021) av Inger Edelfeldt berättar om när Mirandas mamma ser henne som destruktiv, pappan är sällan hemma, i skolan betraktas hon som konstig. Det är nittonhundrasjuttiotal. Denna utsatta uppväxt överlever Miranda genom fantasier och hemliga riter. Och genom att alltid teckna. Men till slut brister det. Utsattheten och avsaknaden av närhet driver henne att göra något desperat. 

Alltmer isolerad söker hon sedan läkning i ett eget inre sagorike och den detaljrika bildberättelsen om det. Först med klokt stöd från andra än föräldrarna kan hon också ge sig ut i världen, och på folkhögskolan Alvavik får hon kontakt med andra som inte stämmer med mallen. Men hon lever med ständiga kollisioner mellan egna fantasier och yttre verklighet. Och konfrontationerna med modern accelererar till ett dramatiskt slutspel. Hur kan man begripa den form man stöpts i? Vad ser Miranda när hon långt senare ser tillbaka?                       Flera smakbitar: HÄR.