Svärmare och harkrank av Harry Martinson - kulturfråga

"Byfolkens smeknamn på kärr, gläntor, snår, berguddar och annat äro för det mesta riktiga och levande. De innebära protest mot den substantiva fattigdomen på distinktioner och bestå av liknelser. Så ha vi till exempel här en lövdunge som är omgiven av en gördel hällar. Den kallas Smörasken. Och det stämmer alldeles. På en gård i min barndom fanns ett åkerområde, som var månggrenat men sammanhängande. Det kallades Räven. Och delarna på rävens kropp voro besådda och besatta alltefter jordens art. Råg växte på huvudet och halsen, potatis i bålen, havre i framfötterna, kålrabbor på bakfötterna och rovor på en mosse som hette Rumpan. Allt var så riktigt som helst. Från andra trakter har jag hört om greniga åkrar som hetat Oxen, Bågen, Sjöstjärnan, Hjärtat och mycket annat, allt ur den dagliga folkmun som aldrig kommer på papper eller karta. På så sätt gör folket marken och naturen personlig. Är det en rolig form och roliga namn på åkrar, så är det faktiskt roligare att arbeta på dem" 

Svärmare och harkrank (1937) av Harry Martinson ska vi prata om i vår digitala bokcirkel på tisdag. Det är för flera decennier sedan jag läste Martinson sist. I boken skildras författarens förundran och vördnad inför naturen och samtidigt den språkliga otillräcklighetskänslan av att kunna beskriva denna. Martinson menar att naturen är något allomfattande och oöversättligt. Människan är delaktig i naturen, men även utestängd från den med sitt medvetande och sitt språk. Dystra tankar om världsläget. Inte bara naturbeskrivningar utan en del filosofiska utsvävningar.  Flera smakbitar: HÄR.

Vilken kulturell sommarskildring vill du lyfta fram? undrar Enligt O i: veckans Kulturfråga.