Rapportbok från Afghanistan av Doris Lessing

"Även om det ligger vid vägen och journalister kommer hit jämt och ständigt måste det ha varit svårt för dem att plötsligt ställas inför två obeslöjade, ogudaktiga kvinnor. De bemötte oss med oförvitlig hövlighet. I ett av tälten låg män och sov, i ett annat satt de i samspråk. En skrev ett brev hem till sin familj, andra läste böcker och tidningar, även en engelsk. En av krigarna satt ute i det fria och lagade mat - grönsaker stekta i deg med något slags sås: sannerligen ingen överdådig måltid." (sid 126)

Våra ord blåser bort med vinden : rapportbok från Afghanistan (The Wind Blows Away Our Words 1987) av Doris Lessing berättar när hon september 1986 flög till Pakistan för att själv se för flyktingarnas förhållanden och för att prata med ledarna för Muhjahadin. Hon åker till Peshawar och träffade och intervjuade Muhjahadins befälhavare och ledare för de politiska partierna. 

Lessing såg flyktingarnas fruktansvärda situation, av vilka det nu fanns över fyra miljoner. Precis som Svetlana Aleksijevitj pratade hon med vanliga kvinnor som, till skillnad från de män som framställer sig som oförskämda och heroiska, genast berättade för henne hur det egentligen var. Hur hemskt, hur skrämmande, hur de led, hur de lider nu. Under kriget reducerades vackra delar av landet till öken, gamla städer fyllda med konstskatter bombades platt. En av tre afghaner är nu död eller i exil eller bor i flyktingläger. Och världen förblir i stort sett likgiltig. I åtta år har den blodiga kampen mellan Sovjets moderna krigsmakt och de afghanska gerillakrigarna pågått. Städer, byar och odlingar har ödelagts och den afghanska kulturen har slagits i spillror. Ändå är reaktionen i västvärlden ljum. Man blundar, slår dövörat till, tiger. Våra ord blåser bort med vinden är en berättelse om ett lidande och försök att ändra det. Historien upprepar sig.

"De hämtade sin styrka i vetskapen att de hade rätt eftersom deras land hade stulits av engelsmännen, men samtidigt hade ju folk i England sagt att deras rättigheter som afrikaner måste respekteras. Därför upprepade de oskuldsfullt och mycket envist: "När våra bröder i England får veta..."
     Deras bröder i England gav blanka fan i dem. När jag kom från Sydrhodesia och försökte tala om hur de vita behandlade de svarta i Sydfhodesia och Sydafrika blev jag och några andra som försökte påverka den allmänna opinionen stämplade som "kommunister", "röda", "liberaler" - alltid ett fult ord i Sydafrika - eller "bråkmakare" och allt möjligt i den vägen. Vi blev klappade i axeln, avsnoppade, utskrattade. (sid 71)

"På grund av närheten till afghanska gränsen söker sig reportrar hit dygnet runt. De tas artigt emot, får se allting och försvinner igen. "Men skriver de någonsin om oss?" utbrister läkaren. "I varje fall ser man aldrig någonting i tidningarna." Och så följer samma diskussion som vi tycks vara med om flera gånger varje dag: varför den västerländska pressen gav utrymme åt ryssarnas syn på saken men aldrig afghanernas.  (sid 122)