Je m'appelle Agneta av Emma Hamberg

"På tvättmaskinens andra sida skräpar drivor med tomma champagneflaskor. Det måste vara flera års konsumtion.
    Då började jag tänka på min tvättstuga hemma. Den är så fräsch att jag tappar livslusten i den. Var sak på sin plats och den där fräscha strykbrädan, en fräsch korg för varje typ av tvätt och jag vill bara tumla mig själv tills jag brinner upp när jag tänker på det. Vad är det för människa som hellre i en katakomb och tvättar kläder så att drivor med tomglas skakar. Som blir förbannad när jag tänker på fräscha tvättstugor med fräscha strykbrädor? Men när jag kliver över skrot i en igenvuxen trädgård och binder tvättlinor mellan olika dåligt beskärda träd andas jag inte ett uns av irritation." (sid 138)

Je m'appelle Agneta (2021) av Emma Hamberg har man fått köa länge på biblioteket. Boken berättar om Agneta som är fyrtionio år och har bleknat in i tapeten. De utflugna barnen hör bara av sig när de vill att hon ska swisha pengar, och arbetskamraterna har absolut noll intresse för vad Agneta gör, tycker eller vill. Hennes man Magnus, fågelskådare och frisksportare, anser att din kropp är ditt tempel och att templet inte ska besudlas med till exempel rödvin eller aprikosmarmelad. Nej, granatäppelkärnor och quinoa är det som gäller. Lyckligtvis finns ett utrymme bakom frysen i källaren där Agneta kan ha sin marmelad. Att ligga i sängen, dricka vin i smyg och se på tv-serier där folk renoverar franska gårdar är hennes enda, hemliga njutning.

Men när Agneta får syn på en radannons i tidningen vaknar något inom henne. Äldre pojke behöva hjälp. Nu. Laga mat. Städning jättestor hus. Några dagar senare står Agneta till sin egen och alla andras förvåning på ett ödsligt torg i en liten by i Provence. Där ingenting är som i annonsen.
En bok om rätten att växa, få leva och få vara sig själv.

    "Jag älskar Einars rum. Den breda sängen som står mitt i rummet, alla mattorna, böckerna som klättrar upp längs väggarna och trängs med konsten, båtmodeller, små statyer av hästar och män, glaskulor i alla storlekar som står placerade på böckerna eller på golvet, och den franska balkongen där man anar klosterträdgården utanför." (sid 148)