Mutant av Elisabeth Hjorth

Mutant (2021) av Elisabeth Hjorth är en personlig essä om att de enda sätt du har att för flytta dig på, för att förbättra utgångsläget, är kroppsliga och språkliga. Det handlar om flickblivandet, drakrösten och doktors lekar. Och om skam. Känslan av förräderi.
"Experimenterandet med oss själva är vår enda
identitet. Om det inte hade låtit så uppfordrande,
och så ensamt, hade jag kanske blivit deleuzian.
Men jag blev mutant. Jag saknar kontroll över
mutationerna. Det vill säga över förändringar som
inte är förbättringar; att lämna en skamlig flicka
bakom sig för att bli en skamlig mor, att häva upp
en röst som inte låter som ett mirakel utan som
en drake. Det är svårt att manövrera en mutant,
eftersom hon inte kan förbättras i grunden.”

Gerhard Bonniers essäpris går i år till Elisabeth Hjorth för essäboken Mutant. Priset, om 100 000 kronor, har tidigare tilldelats bland andra Stefan Jonsson, Horace Engdahl och Sara Danius.
Juryns motivering: ”Elisabeth Hjorth bejakar plikten: den att göra sin röst hörd, att ta fasta på åtrån och begäret och brotta ner skammen. Till sin hjälp i det här vindlande tankearbetet tar hon en hel kör med andra, väl valda intellektuella röster”

En bok att gå tillbaka till, läsa om, fundera, i min biblioteksbok finns någons lätta blyertsunderstrykningar.

"När Bell föddes blev vi för många för att jag skulle kunna ha ett eget rum, alltså arbetar jag i rummet där Sea bor. En regnbågsflagga är nedstoppad i en krukväxt, glittriga souvenirer han har tiggt sig till på resor belamrar fönsterbrädor och bokhyllor. En gång hade jag bestämt att jag inte skulle ha några barn. Bakom föraktet för kärnfamiljens självtillräcklighet låg en skräck för själva ödesspelet. Att förgiftas av mixen av reproducerade gener och neuroser, maktutövning och hjälplöshet. Dessutom hade jag i barndomen i minne och visste att jag var för lat för att någonsin bli som min mor. Till skillnad från henne tänkte jag skaffa mig ett eget rum." (sid 57)